Att begå terrordåd är fel. Att barn dör är fel. Att hata och förfölja judar är fel. Att öppna eld vid flyktingläger är fel. Att använda civila som mänskliga sköldar är fel. Att svara med oproportionerlig militär respons är också fel.
Allt detta var de flesta av oss, fram till nyligen, överens om. Men nu, beroende på vilket av påståendena ovan jag väljer att lyfta, tillskrivs jag genast en politisk markör som jag varken är bekväm med, eller som nödvändigtvis är representativ för mina faktiska åsikter. Kriget har sipprat in i västvärlden, i den politiska sfären, och i sociala medier. Vem och vilka du sympatiserar med har blivit en del av din identitet. Det hjälper egentligen inte den som faktiskt är på plats, utan fungerar mest för att signalera till din omvärld vilken sida du står på. Den som vill vara nyanserad, den drunknar; lyfter du fel uppenbara påstående vid fel tillfälle åker du antingen ner i det ena diket eller det andra. I rädsla att få stämpeln som antingen “islamistisk terrorist” eller “barnamördande sionist” vågar många inte yttra sig över huvud taget. Begrepp som folkmord och krigsförbrytelse har gått från att vara juridiska termer till politiskt laddade slagord.
I samtalet finns inte utrymme för att bara önska förutsättningar för Israel och det judiska folket att lämnas ifred, för en gångs skull – det finns inte heller utrymme att sörja den enorma förlusten av oskyldiga civila palestinier. Det ena måste ske på bekostnad av det andra. Du är “pro-Israel” eller “pro-Palestina”. I vissa fall tillåts en skala, men då lutar du antingen åt det ena eller det andra hållet.
Kvällen innan valnatten står ett gäng centerpartister och kampanjar på Medborgarplatsen i Stockholm. En ung man kommer fram och frågar min vän:
“Jag vill bara ha ett kort svar. Du får inte utveckla. Israel eller Palestina?”
“Varför får jag inte utveckla?” frågar min vän.
“Ett ord bara. Israel eller Palestina?”
Min vän vägrar att svara på de premisserna. Det hedrar honom.
Om inte kriget i Mellanöstern får en att tappa hoppet för en fredlig värld, så lär polariseringen här i väst göra det. Den fungerar på samma sätt som krig gör mest: Välj en sida. Slåss för den. Alla andra har fel. Istället för flaggor i hand bär vi dem i våra sociala medieprofiler. Istället för megafoner har vi ensidigt vinklade källor. Istället för att ta till vapen belägrar vi universitetsbyggnader, eller ropar i debatter om islamism och det judiska folkets rätt till överlevnad.
Konflikten mellan Israel och Hamas har fått västvärlden att bli helt dumma i huvudet. Folk behandlar konflikten som en fotbollsmatch, där man stöttar sitt lag villkorslöst och det största målet är att få motståndarlaget att åka ur serien. Vi tvekar inte heller för att blanda ihop alla debatter till en enda röra: Den om ursprungsfolks rättigheter, den om bosättningar och europeisk kolonialism, den om den eviga förföljelsen av judar, den om desinformation och medierapportering, och den om krigsföring och internationell rätt. När du med allt detta i tankarna bara får landa i en slutsats som kan sammanfattas med namnet på ett land, är det inte så konstigt att vi får en diskussion som blir både okonstruktiv och direkt kränkande.
Vi verkar också ha drabbats av en kollektiv empatistörning. Sorg över den ena sidans förluster har blivit reserverad för den som helt och hållet fördömer den andra. Den som inte vill ta sida, utan bara förfäras över krigets elände, är feg. Den som ännu inte satt sig in i frågans alla krokar och hörn är ignorant – trots att detta knappast är krav vi ställer när det kommer till någon annan av världens pågående konflikter. För många handlar det till stor del inte om varken Israel, Hamas, eller Gaza. Det handlar om politisering och polarisering som sträcker sig långt utanför konfliktens gränser. Om en vilja att stå på rätt sida av historien.
Och jag tror att vi alla är på väg att misslyckas. Eftersom vi i fredens väst inte är förmögna att göra annat än att dela in oss i två läger och älta hur idiotiska våra motståndare är, tror jag det är lite väl mycket att förvänta sig av den som befinner sig mitt i stormen.
Fundera nu på hur den här texten fick dig att känna. Är du kanske arg över min bristande förståelse för det palestinska folkets lidande, eller besviken på att jag inte tydligare fördömde Hamas? Förståeligt. Den här texten handlar nämligen inte om vad som sker vid Gazaremsan just nu. Har du redan tillskrivit mig ett åsiktspaket, kanske du bör fråga dig själv varför.
