Den svenska riksdagen och Europaparlamentet är inga vanliga arbetsplatser. Ett fungerande politiskt arbete kräver robusta spelregler och folkvala som respekterar den demokrati i vilken de verkar. Resultatet – besluten som fattas i riksdag och parlament – påverkar alla svenskar.
Alternativet till denna ordning, en allmän lekstuga för bristande begåvningar och självcentrerade småpåvar som för en lite för lång tid uppbär lite för höga arvoden, är förödande för folkets förtroende för politiker och alla tendenser åt det hållet bör kritiseras av både politiker och väljare.
På senare tid har förekomsten av två nya sorts politiker, låt oss kalla dem “etnicitetspolitiker” och “karriärpolitiker”, givit upphov till samma problem: enskilda ledamöter stannar kvar på sin välarvoderade post trots att de lämnat sitt parti. Hänsyn tas inte till den politiska rörelse som givit dem posten.
Den politiske vilden Jamal El-Haj, väljer att sitta kvar i riksdagen med argumentet att ”det inte vore rätt gentemot våra väljare och gentemot den svenska demokratin att lämna mitt uppdrag”. Denna logik kan endast förstås med tanke på det som varit El-Hajs problem hela tiden, nämligen att lojaliteten till ursprunget översteg den till socialdemokratin. Detta kunde under lång tid accepteras av Socialdemokraterna, för att El-Haj kunde locka potentiella röster.
Vänsterpartiet tyckte säkert detsamma om Amineh Kakabaveh, vars kurdiska härkomst var en röstmagnet för partiet, ända tills det inte var lika roligt längre. Moderaterna låtsaades i sin tur länge inte om att den tidigare riksdagsledamoten Abdirizak Waberi hade djupt problematiska åsikter.
Mycket har också sagts om europaparlamentarikern Sara Skyttedal, som också ”känner en stor skyldighet gentemot väljarna” att stanna kvar på sin högavlönade post så länge det går, trots att hon har lämnat Kristdemokraterna. Avhoppet grundar sig på en konflikt i samband med en petning från listan till kommande europaparlamentsval, vilket i sig är en ganska märklig hållning. Det är ingen mänsklig rättighet att under ett helt yrkesliv vara förtroendevald. Medlemsmatriklarna i svenska partier skulle onekligen bli ganska tunna om alla hade samma inställning till förtroendeposter som de karriärpolitiker som träder ur eller byter parti så snart de inte får den plats på listorna som de kandiderat till.
Samma ekonomiska incitament tycks finnas hos Elsa Widding, som inte heller lämnat sin riksdagsplats trots uteslutning från Sverigedemokraterna.
Fenomenen med politiska vildar, otyget att ta en (avlönad) ”time-out” så snart en skandal briserat, eller maximerandet av riksdagens inkomstgarantier och omställningsstöd när uppdraget har tagit slut, har alla sin grund i samma bristande respekt för skattemedel och parti.
Det är förstås inget fel i att politiker träder ur partier, tar en paus eller avslutar sina politiska karriärer till förmån för annat – ibland är det av övertygelse, hälsa eller integritet nödvändigt.
Men om ryggraden endast kan sträckas om den samtidigt finansieras av månader eller år av arvoden, är ryggraden helt enkelt inte tillräcklig.
