Krönikan 7/3. Den nya regeringen börjar med hjälp av sina stödpartier nu genomföra sin politik och nya reformer är på gång inför vårbudgeten. En av dessa, som tydligt bär prägel av Centerpartiet och Liberalerna, handlar om sänkta arbetsgivaravgifter. Detta har funnits förut, sist det begav sig gällde det alla ungdomar under 25 år, vilket om vi ska vara ärliga snarare är unga vuxna. Denna gång blir stödet mer riktat till unga under 18 samt den första anställda i ett enmansbolag oavsett ålder Syftet med sänkta arbetsgivaravgifter är gott. Att anställa i Sverige är dyrt och att göra det lite billigare ses av många analytiker som en av de enklare reformerna för att sänka arbetslösheten. Arbetsgivaravgiften är en bra del att börja med. Den är inte en del av den anställdas lön, således innebär inte en sänkning mindre pengar för den anställda. Samtidigt får samhället den positiva effekten när anställningen blir billigare för arbetsgivaren. Den enda som ”förlorar” på detta är staten, som får in lite mindre i skatteintäkter.
Ser man till vad arbetsgivaravgiften ska räcka till så är det huvudsakliga syftet att täcka in socialförsäkringar för den som jobbar, som sjukförsäkring och föräldraförsäkring. Genom att så att säga ge upp en liten del av sin lön är syftet att den arbetande själv ska ”spara ihop” medel som sedan kan användas när hen behöver dem. Såldes fyller det ett tydligt syfte och skatter och avgifter som är öronmärkta är i regel mer effektiva.
Det finns dock en annan del av arbetsgivaravgiften som inte tillhör dessa, som bara kallas ”allmän löneavgift”. Denna infördes från början för avgifter i samband med EU medlemskapet men blev sedan, som så ofta är fallet med skatter, kvar utan vidare förklaring och tjänar nu bara som en extra skatt som skickar in mer pengar i den mer löst definierade allmänna pengapåsen.
Den delvis återinförda lägre arbetsgivaravgiften för vissa grupper har både bra och dåliga sidor. Visst är det en i grunden bra att göra det lite billigare att anställa för vissa. Samtidigt ska varje samhälle passa sig för särlösningar. Det kan föra med sig fusk, administrationsavgifter och marginaleffekter. Om nu vi kan konstatera att arbetsgivaravgifterna är lite väl höga vore det tydligare att sänka dem för alla istället för att dutta med olika lösningar för olika grupper. Samtidigt vet vi att svenska politiker är paniskt rädda för att göra strukturella förändringar som riskerar att permanent sänka ett av världens högsta skatteuttag.
Sammanfattningsvis ska man kanske som frihetlig vara glad för det lilla vad gäller lägre avgifter för att anställda vissa grupper, men långsiktigt bör man fortsätta förespråka en generellt lägre avgift för alla genom att rikta in sig specifikt på den allmänna löneavgiften i arbetsgivaravgiften.
