Det är inte långt kvar till valet, och det är först nu under slutspurtens sista skälvande veckor som valrörelsen pågår på riktigt. Vårens övningar var mest uppvärmning, det är nu det verkligen gäller.
I denna ödets timma går Kristersson in utan någon vidare medvind. Går man efter de senaste opinionsmätningarna kan M på sin höjd hoppas på att upprepa förra valets resultat och landa omkring 20 procent. Egentligen inte illa pinkat, men inte heller mycket att jubla åt. Särskilt inte när trenden pekat neråt snarare än uppåt. I senaste Demoskop (Aftonbladet 4/8) skrapar högerblocket visserligen ihop en majoritet, men den är knapp och M krymper.
Inget vidare styrkebesked för Kristersson, särskilt jämfört med motståndet. Efter åtta år med otaliga politiska misslyckanden lyckas Socialdemokraterna fortfarande landa på fötterna, och ligger över 30 procent i de flesta mätningar. Så ser det ut trots snarare än tack vare regeringens prestationer, bör tilläggas. Partiledarbytet från Stefan Löfven till Magdalena Andersson var en snilleblixt, som gör att S lyckas framstå som ett nytt och fräscht alternativ – trots att åtta år med regeringsmakten borde ta ut sin rätt.
Fortsätter det gå knackigt för M, och ett regeringsskifte snarare kommer till stånd tack vare andra partiers framgångar, kommer det ha betydelse för den inbördes maktbalansen i regeringsunderlaget. Det vore inte minst jobbigt för det moderata självförtroendet. Särskilt intressant är storleksförhållandet mellan M och konstellationens icke-borgerliga svarta får: Sverigedemokraterna. Med 17 procent i Demoskop – en ökning – ser SD ut att åtminstone upprepa 2018 års resultat.
Vad skulle hända om SD blir större än M? Fortsätter M neråt samtidigt som SD gör en bra slutspurt riskerar de att bli hyfsat jämnstora, och redan det kan innebära problem.
Kan L dessutom slutspurta i samma takt som under sommarmånaderna då man rusat över spärren blir de viktigare att blidka. Om M som ska hålla allt samman får en svagare position relativt stödpartier som drar åt olika håll lär det innebära utmaningar för sämjan i samarbetet. Att Ulf Kristersson avböjer att ge allt för klara besked om regeringsbildningen är begripligt – mycket tyder på att hans riktiga huvudvärk väntar efter den 11 september.
