Så kom de till slut. Tidningarnas långa listor över årets höginkomsttagare. I just din och min alldeles egna kommun går det runt en massa rika människor, och med enkla sökfunktioner hittas de med namn, inkomstuppgifter – ibland även med bild.
Vissa scrollar igenom de där listorna timmavis, av avund, förakt eller för inspiration. Några gör en poäng av hur många på de där listorna som har ärvt sina privilegier. Det är beteenden som man bör kunna ha överseende med, och kanske till och med uppmuntra.
Det finns också andra beteenden, brottsliga beteenden, som gjorts möjliga och underlättats av vår tids överflöd av information. Kommunens rikaste personer blir potentiella brottsoffer. Ligor scannar av flygplatsernas långtidsparkeringar, söker upp bilens ägare och adress och åker dit för att länsa hemmen. Otaliga är också exemplen på äldre som utsatts för avancerade bedrägerier efter att namn, ålder, adress och ritningar över bostaden funnits tillgängliga.
Öppenhet, offentlighet och fri journalistik är ett svenskt signum. Men offentlighetsprincipen handlar om att garantera medborgarnas insyn i staten. Inte att garantera insyn i var och varannans plånbok och civilstatus. Och journalistiken känns varken särskilt fri eller journalistisk när den handlar om att generera information, snarare än att presentera och bearbeta den. Medborgarnas intresse av offentlighet har också ett motsatt intresse i sin vågskål: medborgarnas intresse av att inte bli utsatta för bedrägerier, identitetsstölder eller rån.
Med dagens allvarliga och utbredda brottslighet som slapphänt argument kan politiker och väljare vilja inskränka otaliga typer av fri- och rättigheter. Och visst har offentlighetsprincipen förr blivit kölhalad av makthavare som i och för sig älskar offentlighetsprincipen, men inte just för den och den saken och inte just på det här sättet. I slutänden blir det inte mycket kvar av offentlighet.
För ett år sedan fick regeringen stark kritik för att den, tvärtemot Lagrådets rekommendationer, valde att göra utbetalningen av elstöd till privatpersoner sekretessbelagda. Kritiken här var befogad. Inte för att upparbetad elanvändning inte är en uppgift av privat natur – för det är den – men för att det fanns stora brister i utformningen av stödet. Med några förbättringsåtgärder hade systemet kunnat skydda den som varken velat vara offentlig eller velat ta emot ett elstöd. Förbättringsåtgärder som man hade kunnat förvänta sig av ett stöd som trots allt uppgick till 56 miljarder för privatpersoner.
Offentlighetsprincipen utvecklades under en tid när den som ville ha reda på information behövde befinna sig fysiskt på en plats, eller i alla fall sitta länge i en telefonkö. Numera kan privat information om en störig bilist till följd av teknikutvecklingen spridas från passagerarsätet i bilen bakom, just efter att en snäv omkörning är gjord.
Teknikutvecklingen borde också kunna vara en del av lösningen för att bibehålla vårt samhälle fritt och öppetl. Bara ett krav på identifiering med Bank-Id för att få tillgång till integritetskänslig information hade kunnat verka avhållande för brottslingar men knappast hotat den fria journalistiken.
