Det är journalister som ska granska politiker – inte tvärtom. En ganska grundläggande aspekt av en fungerande demokrati, kan man tycka. Ändå haglar allt tätare incidenter där en påminnelse verkar vara på sin plats.
I förra veckan lyfte före detta statsminister Magdalena Andersson frågan om vem som egentligen finansierar den borgerliga opinionsbildaren och Youtubern, Henrik Jönsson. En relevant undran, men det är långt ifrån Magdalena Anderssons fråga att ställa. Det är oroväckande att avståndet numera verkar vara så kort till att misstänkliggöra samhällsdebattörer, i synnerhet eftersom det i det här fallet rör sig om en enskild individ.
Magdalena Andersson är dessvärre inte ensam om att halka in på samma spår. För ytterligare några veckor sedan, när Aftonbladet kunde påvisa att det hittats spår av kokain på flera partikontors toaletter, intervjuas Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar om avslöjandet. Dadgostar menade att man istället borde kollas efter kokainspår på Aftonbladets toaletter: “Hade inte det varit roligt?” Nog hade det varit roligt, menar jag också, men eftersom det inte är Aftonbladets redaktion som styr över vårt land, våra skattepengar och vår narkotikapolitik, är jag måttligt intresserad av vad som försiggår där. Framförallt är det inte ett rimligt svar från en politiker att ge när denne blir ifrågasatt.
Jag funderar på när det egentligen blev okej för politiker att uppvisa den här typen av nonchalans gentemot journalisters viktiga uppdrag. Utvecklingen har utan tvekan pågått under en längre tid. Har politikerna på vänsterflanken kanske blivit inspirerade av Sverigedemokraterna, som har det i sitt DNA att vara emot “etablissemanget”, och med det även det de kallar för “mainstream” media?
Häromåret satt Sverigedemokraternas egen partiledare, Jimmie Åkesson, och sa i radio att P3 är en “skitkanal”. Han menade också att han var där för att han måste, och att han gärna hade sluppit. Nu råder det inget tvång på partiledare att vara med i P3, vad jag vet, men Åkessons syn på kritisk media är ändå anmärkningsvärd. Sen var det ju inte allt för länge sedan som Sverigedemokraterna portade journalister från att delta på sina valvakor, med en kommentar om att tidningarna hade “förbrukat sitt förtroende”. Intressant, eftersom det knappast är journalister som är anställda på ett förtroende.
Kanske har Donald Trump lyckats med att normalisera bilden av journalister som politikerns naturliga fiender. Jag är rädd att vi närmar oss ett amerikaniserat debattklimat, där linjen mellan politiker och opinionsbildare blir allt suddigare. Med detta vill jag uppmana politikers att hålla sig till sitt, och inte minst uppmana medborgarna om att vara vaksamma på antagoniseringen av media.
Med makt kommer granskning. Det är bra. Vi ska ha det så. Journalistens roll är att granska, och politikerns bland annat att låta sig bli granskad. Konservativa politiker kanske ska hålla sig till sin egen favoritparoll – har man inget att dölja, så har man heller ingen anledning att oroa sig.
