Kristdemokraternas valplakat inför Europaparlamentsvalet är härligt ofullständiga. Med orden ”Gränser och frihet” kan den potentiella väljaren tolka in det den själv anser lämpligt. Vem gillar inte frihet? Vem förstår inte att det behövs gränser? Man kan fråga vilken tonårsförälder som helst om man tvekar kring vikten av en balans mellan dessa båda ting.
Själva uttrycker partiet det som att vårt land ”behöver en tydlig gräns för när beslut ska tas under den svenska flaggan. Och när det blir bäst att beslutet fattas under EU-fanan.”
Ett problem med Kristdemokraternas utgångspunkt är att partiet tycks trivas som bäst när det inte fattas några beslut alls. Det finns inget annat sätt att förstå den valhänthet som Kristdemokraterna och landsbygdsministern Peter Kullgren hanterat fiskepolitiken i Sverige och EU, där slutresultatet blir ett enda stort ingenting. Inga gränser. Och snart ingen frihet heller för den delen. Fisken tar ju slut.
”Vi kallar det att rösta blågult” säger partiet om sin valsedel till Europaparlamentsvalet.
Men vad som än har utrymme att rymmas i beteckningen ”blågult” så är det inte den surströmming som blandas med småpärer, dill, lök och gräddfil och läggs i ett tunnbröd som bakats i bagarstugan. Inte gäddan, siken eller överhuvudtaget det småskaliga fisket längs landets öst- och sydkust.
Kristdemokraternas passivitet har tagit sig olika uttryck genom åren. Ibland har de hänvisat till en utredning. Ibland har de ropat efter mer ”evidens”. Vilket förvisso inte är dåligt i sig, men dåligt för det fall evidensen redan finns. Det är bara att ta sig till Köpmanholmen eller Gävle.
När riksdagens miljö- och jordbruksutskott under hösten 2021 röstade om ett antal förslag för att främja fiskbestånden i Östersjön var Kristdemokraterna det enda parti som reserverade sig mot en utflyttning av trålgränsen. Och när EU-kommissionen ville få igenom ett fiskestopp i Östersjön i höstas, såg den svenska regeringen till att det inte blev något. Detta till störst glädje för de industritrålare som suger upp 95 procent av fisket i Östersjön och vars syfte med fångsten är nedmalning till fiskmjöl för (den danska) djurindustrin. I farten har regeringen också fattat andra destruktiva beslut för svenska vatten, såsom slopandet av det vallstöd som vissa lantbrukare tidigare kunde söka och som minskade jordbrukets läckage av kväve och fosfor, eller förra årets minskning av stödet till havs- och vattenmiljön med 258 miljoner kronor.
De enda som gläds åt partiets och landsbygdsministerns apati är det industrifiske som syftar till att leverera fiskmjöl och fiskolja, samtidigt som dess metoder med bottentrålning river upp gamla miljösynder på Östersjöns botten. I något år till får det fortlöpa. Några miljoner till kan de tjäna.
Om det finns någon mer ambitiös plan framåt är den höljd i dunkel. Kristdemokraterna nämner varken fisket, Östersjön eller bottentrålningen i sin valplattform inför Europaparlamentsvalet. Såvitt Kristdemokraternas ambition är att leverera både ”Gränser och frihet” kan konstateras att vi nu befinner oss långt ifrån både sunda gränssättningar och näringsfriheten för yrkesfiskare. Och särskilt ”blågult” är det inte.
