Det är med högst blandade känslor jag närmar mig kärnkraftsanläggningen på Three Mile Island, halvannan mil utanför Harrisburg i Pennsylvania. Få platser, i såväl som utanför Sverige, har på ett så genomgripande sätt påverkat ett viktigt politikområde i vårt land.
Vi som var med 1979 kommer för alltid ihåg ”den galna onsdagen”. Det var den 4:e april då först Olof Palme, oppositionsledare, och sedan statsminster Ola Ullsten (L) svängde på klacken och meddelade att de ville ha en folkomröstning om kärnkraften. Något som också genomfördes den 23 mars året därpå.
Bakgrunden var kärnkraftsolyckan i Harrisburg där en begränsad härdsmälta inträffade. Hur mycket olycka det var tvistar de lärde om. Komikern med mera Tage Danielsson gjorde en oförglömlig sketch om Harrisburg och sannolikhet: ”Jag menar före Harrisburg så var det ju ytterst osannolikt att det som hände i Harrisburg skulle hända, men så fort det hade hänt rakade ju sannolikheten upp till inte mindre än 100 procent så det var nästan sant att det hade hänt.”
Och för att vara öppen, var jag själv högst aktiv i kampanjen (linje 3) som ville avveckla all svensk kärnkraft. Är inte övertygad om att jag skulle vara det på samma sätt i dag. Det är dock mycket som talar för att vi inte skall bygga någon ny kärnkraft i Sverige. För avfallsfrågan har enligt min mening inte fått någon hållbar lösning och ekonomin talar också på allt sätt emot.
Men nu är jag alltså här. Ser de för den här kärnkraftstekniken, tryckvattenreaktorer, så klassiska kyltornen. Ser också reaktorinneslutningarna. Fast bara på håll. Och när jag försöker hitta ett museum eller en utställning om olyckan går jag bet.
Här finns bara en stor tom parkeringsplats, övergivna och tillbommade utbildningslokaler samt en minnesskylt.
Träffar en man som bor närmaste granne med anläggningen, knappt född när olyckan inträffade. Han är inte orolig och har full förståelse för att det kan bli kärnkraftsdrift på nytt på Three Mile Island. ”Ja med all ökad elanvändning behöver vi ju också mer produktion”.
Och så visar det sig också vara. Några kilometer bort träffar jag servitrisen Lynn Walker, vars morfar hette Gustaf Carlsson och kom från Sverige! Hon berättar att man nu börjat nyanställa på kärnkraftverket. En man hon träffat på sin lilla restaurang ska börja redan på tisdag.
Hur långt framme i sin planering ägarkonstellationen bakom Three Mile Island är lyckas jag tyvärr inte utröna. Om det ska bli något av får man nog börja med att städa, kratta löv och allmänt fräscha upp utbildningslokalerna. För det var bristande kunskap och erfarenhet som anses ha varit orsaken till haveriet 1979. Och något sådant vill ju ingen, inte minst energiminister Ebba Busch, uppleva igen.
