Det är inte lätt för den som vill bedriva småskalig produktion av alkoholhaltig dryck i Sverige. Utöver regleringar som ska navigeras har man samma alkoholskatt som massproducenterna att förhålla sig till. Och just det – man får inte sälja sina egna produkter.
Det ska det bli ändring på nu, menade regeringen i förra veckan.
Det verkar i alla fall vara ambitionen. Efter att utredningen (som ursprungligen var del i genomförandet av Januariavtalet) snurrats runt i ett antal extra byråkrativalser, har man nu lagt fram ett förslag. Och nu kommer alla som lever med alkoholmissbruk genast flockas kring gårdarna, och folkhälsan offras vid småföretagarnas altare.
Eller inte. För inte ens om förslaget blir verklighet skulle det innebära särskilt stora friheter för den som vill sälja en flaska vin. Reaktionerna hos de som länge förespråkat tillåtande av gårdsförsäljning är minst sagt antiklimaktisk. Vi väntade så här länge på… detta?
Vår halländske riksdagsledamot Christofer Bergenblock (C) är glad att man äntligen rör sig framåt, men desto mindre nöjd med resultatet. Från Centerpartiet hade man hoppats att regeringen skulle ha valt att luckra upp några av begränsningarna som föreslogs i utredningen, men i stället har man dragit åt ytterligare. Maxtaket för årlig produktion på 500 000 liter, liksom i våra grannländer, har man av oklara skäl sänkt till 400 000. Enbart 0,7 liter sprit får säljas åt gången, trots att det inte stämmer med volymmåtten som producenter faktiskt använder sig av. Regelverket verkar inte bottna i någon särskild logik, utan snarare vara en verktygslåda för att begränsa. Här missade man en chans till en faktisk frihetsreform. Fegt, menar Bergenblock.
Hos Byaregårdens Brygghus i Veddige ligger den stora irritationen inte vid volymbegränsningarna, utan vid formerna för hur försäljningen får gå till. Enligt regeringens förslag får enbart den som betalat för en guidad visning köpa med sig en flaska hem. Det säger sig självt att det inte blir mycket till försäljning, och inga återkommande kunder. Enligt Byaregårdens Inger Elftorp är det inga stora mängder turistgrupper som strömmar in för rundturerna, och oavsett hur gott det där vinet är finns nog ett tak för hur många rundturer konsumenten orkar gå för att få köpa med sig en flaska.
Allt verkar i vanlig ordning cirkulera tillbaka till Systembolagets existensberättigande. Och visst finns en poäng – varför ska svenska gårdar få sälja sina grejer utanför monopolets begränsande klor, när exempelvis franska producenter i dagsläget inte får det? Tja, utöver värdet i det härproducerade kan man argumentera för att det finns i ett egenvärde i att ge småproducenterna en chans att över huvud taget bedriva sin verksamhet, med tanke på uppförsbacken de har i dag.
Man kan inte låta bli att undra vad det är som tagit så lång tid, vem det egentligen är som bromsar – eftersom riksdagen sagt ja – och vad det är man är så rädd för. Det hot mot monopolet som socialminister Jakob Forssmed slåss mot verkar allt mer vara en väderkvarn. Norska Vinmonopolet står kvar trots liberaliseringar. Det klassiska greppet “skylla på EU” funkar inte heller, för även i Finland får vissa typer av drycker säljas utanför kedjan Alkos kontroll.
Att regeringen håller presskonferens nu, trots att lagrådsremissen kommer först i juli, är märkligt i sig. Ett sista försök att håva röster till EP-valet, menar Bergenblock. Man kan gissa att de som länge hoppats se gårdsförsäljning bli verklighet kan se rakt igenom det.
På Byaregårdens Brygghus hade en mer liberal lagstiftning för gårdsförsäljning inneburit mer än fler arbetstillfällen. Här vill man öppna folks ögon för svenskt vin, och för kvaliteten i våra halländska produkter. Till syvende och sist får vi nog fråga oss om vi vill fortsätta ha den här typen av produktion i Sverige, och hur vi i så fall ska göra det möjligt att bedriva den.
Kanske bör man också fråga sig vem det egentligen är man försöker skydda när man med näbbar och klor går i strid för det svenska monopolets envälde.
