Ledare 17/8. Katastrofen är ett faktum. Det som för en vecka sedan beräknades vara en fråga om månader visade sig handla om dagar. Talibanerna har intagit Kabul. President Ashraf Ghani har flytt landet och talibankrigare kan ostört posera i presidentpalatset. Situationen vid Kabuls internationella flygplats, som hålls av amerikansk trupp, uppges vara mycket kaotisk. Redan i skrivande stund rapporteras om flera dödsoffer, när människor desperat försöker ta sig ut ur landet, trots att flygplatsen är stängd för kommersiellt flyg.
Att detta är ett enormt misslyckande står i öppen dager. När de sista amerikanska styrkorna började lämna Afghanistan i maj föll försvaret av landet ihop som ett korthus. De afghanska styrkorna har varit helt oförmögna att möta talibanernas offensiv. Styrkor som har byggts upp, tränats och finansierats av USA i nära nog 20 års tid.
Det har förstås skett till priset av stora uppoffringar. 2448 amerikanska soldater har stupat och utöver dem ytterligare 3846 amerikanska anställda. Därtill kommer 1144 soldater från andra länder, varav fem var svenskar. Kriget beräknas vidare ha skördat över 47 000 liv bland den afghanska civilbefolkningen och 66 000 afghanska militärer och poliser har också de stupat i tjänsten.
Utöver de mänskliga förlusterna beräknas kriget hittills kostat USA över två biljoner dollar, en kostnad som på intet sätt är avbetalad eftersom en stor del av den utgörs av lån.
Frågan är nu, till vilken nytta?
Det är lätt att dra slutsatsen att det var ett omöjligt projekt redan från början. Det går inte att bomba fram demokrati, så är det sagt. Om inte en 20-årig närvaro räckte var det då någonsin möjligt att åstadkomma varaktig förändring? Med allt lidande det innebar, är det inte rimligt att USA och väst nu drar sig ur och lämnar landet åt sitt eget öde?
Men talibanstyre är inte Afghanistans normaltillstånd. Dessutom var inte uppoffringarna helt förgäves. Spädbarnsdödligheten har halverats sedan talibanerna hade makten förra gången och läskunnigheten bland flickor har ökat markant. Landvinningar som hade varit värda att försvara.
Också Sverige har investerat stort i landet. Afghanistan är det största mottagarlandet av svenskt bistånd och har sedan 2015 fått drygt 880 miljoner kronor årligen. Svenskt bistånd har haft positiv effekt men mycket antas också ha försvunnit ner i korruptionens svarta hål. Att bekämpa den hade varit lika viktigt som att bekämpa talibanerna, en nu dyrköpt läxa.
Det räcker inte med viljan, inte med pengarna, inte ens med människoliv. Om misstagen tillåts grassera spelar de väldigaste resurser ingen roll. Men ett sista misstag utraderar inte de tidigare.
Har man väl trampat i klaveret låter det nämligen ofta värre om man drar ut foten.
