Den 18 juni presenterades Småföretagarbarometern av Företagarna, Swedbank och Sparbankerna med det irriterande budskapet att politisk oförutsägbarhet är ett av landets småföretagares största orosmoment och tillväxthinder. Det är inget gott betyg för en regering som både hunnit bli varma i kläderna och leverera ett par luftslott på frihetens planhalva: ett danstillstånd som avskaffades och ersattes med en anmälningsplikt, en gårdsförsäljningsreform med så många tillkommande hängslen och livremmar att svårigheterna vida överstiger möjligheterna – och så införandet av det så kallade ”Förenklingsrådet”.
Det senare är ett nytt beslutsorgan vid Tillväxtverket som med ett stöd på nätta tio miljoner kronor årligen ska göra underverk i ett land där 17 procent av landets företagare anser att det blivit krångligare att bedriva företag det senaste året och där 60 procent tror att det kommer bli ännu krångligare framöver (enligt en undersökning från Näringslivets regelnämnd i mars 2024).
Som om det inte vore nog: ibland behövs inte ens regler. Ibland kan det vara otillräckligt att starta en laglig verksamhet och göra allt som rimligen kan krävas för att tillse att den bedrivs enligt alla tillgängliga regler.
Det fick vinproducenten Shahram Soltani erfara, när hans verksamhet förbjöds utan förvarning av Livsmedelsverket. Soltani ville genom sitt företag återuppväcka den mångtusenåriga persiska vintraditionen, som sedan revolutionen år 1979 har varit bannlyst i Ayatollornas alkoholfria Iran. Med frysta druvor och en fabrikslokal i Gemla utanför Växjö skapades en druvdryck som både var persiskt och småländskt. Succé på hyllorna hos Systembolaget. Fina betyg av internationella vinbedömare.
Denna framgångssaga fortgick ända tills Livsmedelsverket fick för sig att Sharam Soltani inte fick kalla sina produkter för vin – och inte för något annat.
Det som följde var en snårig juridisk strapats som ännu inte är avslutad, men som förtjänar att uppmärksammas i några delar. Det ena var att Livsmedelsverket en dag beslutade att produktionen skulle stoppas med omedelbar verkan. Det är ingen liten sak att återkalla flaskor från Systembolaget, slänga råvaror och stänga ned en verksamhet. Efter ett par månader hade bolaget tillfogats ekonomiska skador om cirka tre miljoner kronor.
Det andra är att Shahram Soltani visserligen fick gehör hos förvaltningsrätten i Uppsala med sin önskan att domstolen skulle stoppa förbudet i väntan på slutlig prövning (så kallad inhibition), men detta först efter att han tagit hjälp av juristerna på Centrum för rättvisa. Ingenting hade då förändrats i bolagets sits eller i rättsläget. Man behöver inte vara särskilt fantasifull för att dra slutsatsen att en domstol har lättare att bortse från den enskildes näringsfrihet och en småföretagares mistade miljoner – så länge den enskilde inte har anlitat rådgivare. Vilket inte alla har råd med eller möjlighet till.
Efter domstolens besked om inhibition valde Livsmedelsverket att backa från delar av sitt beslut och hänvisade till en ”olycklig formulering”. Problemet är myndigheter som agerar nitiskt i en mån som är olaglig, som inte backar när den blir ifrågasatt och som struntar i den enskilde småföretagarens situation, inte är något ”olyckligt”. Det är bedrövligt.
