Det är knappast troligt att siffrorna står sig fram till valet 2026, men det är intressant att fundera över varför opinionsläget ser ut så här just nu.
Liberalerna låg länge strax över 2 procent och partiet gjorde en imponerande insats i valrörelsen. Men insatserna i regeringen imponerar dessvärre inte. Den fryntlige Johan Pehrson, som baxade partiet från katastrofsiffror till att fortsätta vara kvar i riksdagen, har förvandlats till något annat. Vad är oklart. Han känns inte som en seriös arbetsmarknadsminister utan mer som någon som inte riktigt trivs på jobbet. Som ägnar sig åt twittrande som han borde ha avstått och som därför får berättigad kritik. Han gör också inte bara studiebesök utan praoar i den så kallade verkligheten. Att göra det som sopåkare ger emellertid motståndare möjlighet att skoja till det över bilderna, men det bjuder kanske skojfriske Pehrson på?
Det tunga lasset försöker den till synes oförtröttliga klimat- och miljöministern Romina Pourmokhtari dra när hon ideligen får chans att dra en lans mot Sverigedemokraterna. Men väljarna verkar se igenom att Liberalerna inte riktigt trivs i det självvalda sällskapet och därför är opinionssiffrorna fortsatt låga.
Trots den självsäkra attityden under alla år och inte minst i valrörelsen har Kristdemokraternas Ebba Busch inte lyckats hålla partiet på stabila nivåer. Rykten och diskussioner kring hennes avgång har förts den senaste tiden och då är det egentligen kört. Har ryktena väl börjat är det lika bra att kasta in handduken. Efter åtta år som partiledare är det dags att testa något annat. Alternativet är att Ebba Busch fortsätter att köra KD mot botten, det kanske är en tilltalande tanke för oss som aldrig förlikat oss med att KD en gång i tiden hjälptes in i riksdagen av Centerpartiet. Ett parti som mer och mer liknar ett SD Light har snart inget existensberättigande.
Miljöpartiet har länge harvat runt spärren, vilket visar på deras brist på kompetens kring kommunikation snarare än brist på bra politik. När alla utom SD tycker att klimatförändringar och miljöfrågor är viktiga är det mer än ironiskt att MP inte lyckas nå ut med sin politik. Det finns de som hånskrattar och säger ”vilken politik?” men faktum är att många unga med klimatångest är mer radikala än MP och borde åtminstone kunna visa lite intresse för partiet. Det är tveksamt om det har med de båda språkrören att göra, de är inte sämre än andra partiledare.
Centerpartiet har en lite annorlunda sits i och med att man suttit säkrare och haft siffror på mellan 5 och 10 procent. Men sedan Annie Lööf slutade har partiet halkat ner i de oroväckande omgivningarna av 4 procent. Muharrem Demirok fick en dålig start, men då kan det mesta bara gå uppåt, eller? I takt med att Demirok får visa vem han är och vilken politik han vill föra kommer C-siffrorna att stiga. Inte minst kommer de aviserade förändringarna kring skolpolitiken att skapa intresse och sannolikt väljarstöd.
Det är inte lätt att vara i skuggan av tre stora partier och medielogiken gör det inte lättare. Åtta partier i svensk riksdag är några för många, så frågan är om något parti halkar ur 2026. Sammanslagning av borgerliga partier var uppe till diskussion under allianstiden men sedan politiken utvecklats som den gjort är den möjligheten helt borta, åtminstone som det ser ut just nu. Kanske kommer väljarna indirekt tvinga fram sammanslagningar om något eller några partier halkar ur så småningom.
Att det för tillfället inte finns ett stabilt och åtminstone halvstort liberalt parti är oroväckande för alla dem som hyser liberala värderingar. Sannolikt är det fler än vad som röstar på L och C. Det finns liberala strömningar även i andra partier, både S, MP och M, men för tillfället är de mycket svaga. Det är kanske liberalismens minskande popularitet vi ska oroa oss över i stället för att fyra småpartier riskerar att åka ur riksdagen om det vore val idag?
