Allt åt alla. Utom nyanlända. Det verkar vara vad de arbetsgrupper som jobbat med Socialdemokraternas nya politik strävar efter. Nästan hälften av de över 200 förslag som kommit in till partiledningen och presenterades den 27/8 under namnet “En ny riktning för Sverige” handlar om att skärpa integrationspolitiken.
Människor som kommer till Sverige ska mötas av högre krav på att lära sig svenska och på att bosätta sig där det finns goda förutsättningar att integreras. Att även Socialdemokraterna insett nödvändigheten i detta är utmärkt. Den form av snällism som allt för länge präglat integrationsfrågorna och som gjort att många människor som invandrat till Sverige fastnat i etniska enklaver präglade av fattigdom och utsatthet, måste sopas bort en gång för alla.
Mer oroande är de övriga idéerna om vad S bör driva för frågor i framtiden. Fri kollektivtrafik för barn och unga, en dygnetruntbemannad polisstation i varje kommun, hundra procents höjning av infrastrukturbudgeten, att föräldrar ska kunna få betalt för att vara med sina barn i skolan, ett Sverigekort som ska gälla all kollektivtrafik i hela landet till en kostnad på max 500 kronor, en subvention som gör det möjligt för människor med låga inkomster att billigt kunna leasa en elbil och grädde på det goda givarmoset 35-timmars arbetsvecka till 2035. Det kommer att gräva djupa hål i både statskassan och i medborgarnas plånböcker eftersom den här typen av reformer kräver rejäla skattehöjningar.
Självklart kommer allt detta inte att antas som en del av partiprogrammet. Men om bara en bråkdel gör det är det tillräckligt för att känna att S är på väg att spåra ur i ännu högre grad än man redan gjort. Eller rättare sagt, på väg att regrediera till den typ av parti man var under stora delar av 1900-talet. Ett parti vars fokus så gott som alltid låg på att lägga beslag på en allt större del av de pengar vanliga människor slitit ihop för att sedan strössla ut resurser här och där och framstå som partiet med guldbyxorna. Ett sosseri i skepnad av en snäll storebror som alltid har råd att bjuda sina lojala eller önskade sympatisörer på godis. Detta samtidigt som man egentligen är en Karlsson på taket som lurar av Lillebror både godis, pengar och köttbullar.
Vi befinner oss nu i halvtid. Två år har gått sedan Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten till de borgerliga och Tidösamarbetet formerades. Det är två år kvar tills de får en ny chans att ta tillbaka makten. Sannolikt kommer de att tvingas förhandla och samarbeta med både Miljöpartiet och Vänstern om de ska ha någon chans. Då måste det rimligtvis finnas sådana S-förslag som de mer radikala vänstersympatisörerna uppskattar.
Även om många i dagsläget är besvikna på regeringen Kristersson och dess samarbetspartner Sverigedemokraterna (vilket det i viss mån finns skäl att vara) så finns det efter att man läst igenom förslagen från Socialdemokraternas arbetsgrupper ännu större skäl att se upp för det som med stor säkerhet skulle ske om vi fick en S-regering 2026. Tveklöst handlar det om skattehöjningar för vanliga hårt arbetande människor. Det är enda sättet att betala för alla subventioner, gratisgrejer och annat som S ser som framtiden. Allt åt alla riskerar att bli inget åt någon. Varken nyanlända eller såna med rötterna djupt ned i den svenska myllan.
