Tofta, Derome, Veddige, Horred, Björketorp, Berghem, Skene, Assberg, Kinna, Fritsla och Viskafors var stationer som satt som en liten ramsa i bakhuvudet på mig när jag under nästan 20 års tid pendlade mellan Varberg och Borås. När jag för några år sedan bytte lärarjobbet i Borås mot uppdraget som kommunalråd i Varberg kunde jag summera nästan 50.000 åkta mil på Viskadalsbanan.
En gång krockade vi med en älg, en gång hade tjuvar stulit en kilometer kopparledning, en gång var vi nära att krocka med en lastbil och någon gång ibland var tågbanan underminerad på grund av regn, men de allra flesta gånger gick tåget som det skulle. Även när det var snö, is och kyla.
Idag har jag förtroendet att sitta i Sveriges riksdag och pendlar istället till Stockholm. Inte varje dag, men i stort sett varje vecka. Det konstiga är att det är betydligt fler problem med mitt pendlande till Stockholm än mitt pendlande till Borås. Ibland kommer det ett SMS strax efter midnatt om att morgontåget är inställt, ibland fastnar vi på vägen på grund av fastfrusna växlar eller signalfel, ibland saknas det lokförare och med jämna mellanrum är det fordonsbrist.
Sanningen är att vi är väldigt många som är starkt beroende av fungerande kollektivtrafik för att få våra arbeten och våra liv att gå ihop. Trots det så är det alltså långt ifrån en självklarhet att tågen går som de ska. Underhållet är eftersatt och nödvändiga investeringar har skjutits på. Problemen gäller förstås både persontrafiken och godstrafiken. Enligt beräkningar från Trafikverket kommer förseningarna för tågtrafiken bara för i år att innebära en samhällskostnad om 3,6 miljarder kronor.
Samtidigt som behoven är större än någonsin så sitter vi med en regering som valt att prioritera ner infrastrukturen i allmänhet och järnvägen i synnerhet. Förutom att underhållet inte sköts så har man även skjutit på den stora och viktiga satsningen på nya stambanor. Den helt nödvändiga banan mellan Göteborg och Borås hör till de som blivit försenade på grund av regeringens valhänta hantering.
Vad vi behöver nu är ett ordentligt Sverigelyft. En kraftfull och långsiktig satsning på svensk infrastruktur där ordentliga resurser läggs både på underhåll och nyinvesteringar. Där såväl det finmaskiga vägnätet som nya stambanor ryms. För att lyckas med det behöver infrastrukturen ges samma dignitet som försvaret och en tvärpolitisk infrastrukturberedning behöver tillsättas.
Trafikverket har själva konstaterat att det saknas 150 miljarder kronor för perioden 2026 till 2037, men med rätt politik och rätt medel kan den svenska underhållsskulden åtgärdas helt samtidigt som nödvändiga nyinvesteringar görs. Ifrån Centerpartiets sida är vi därför beredda att se över överskottsmålet till förmån för ett balansmål under förutsättning att resurserna läggs på infrastrukturen.
Antingen man tågpendlar till Stockholm, Borås eller Halmstad, så är själva förutsättningen att man kan lita på att tåget går i tid och kommer fram i tid. Svårare än så är det inte.
