Skandalbygge! Var är färgen? En jäkla skillnad i finish jämfört med visualiseringen...
Kommentarerna om Varbergs vågade vattentorn låter inte vänta på sig, efter P4 Hallands inslag om att bygget är klart.
Flödet av insändare till HN visar också att känslorna flödar – redan innan vattnet har börjat göra det.
För projektets tillsyndare kan reaktionerna uppfattas som en fördel – ett tecken på att staden har försetts med en världsunik signaturbyggnad som många vill prata om. Att de flesta som kommer med synpunkter tycks vara kritiska till allt från form till finansiering kan, exempelvis av Vivab, tänkas avfärdas med att "hälsan tiger still".
Det senare vore dock ett misstag. Bygget är ännu ett monument över glädjekalylering, där prislappen i slutändan blev en helt annan än vad de offentliga beställarna hade tänkt sig - och utlovat kunderna som nu åker på den fördyrade notan. Och det är ingen liten kostnadsökning. Byggpriset steg från 300 till nära 500 miljoner – vilket kommer att märkas på månadskostnaden.
Att bygget symboliserar "kraft och trygghet" kan svårligen beskrivas som annat än ett önsketänkande från kommunens sida. Vågspel ligger närmare sanningen. Eller varför inte ett varnande exempel på avskräckande avtalskonstruktioner och samarbetsbrister under byggets gång?
Ett "naivt och okunnigt förfarande" konstaterar en arkitekt på HN:s insändarsida – och efterlyser mer av tjänstemannaansvar.
Det minsta man kan begära i sammanhanget är att ansvariga inte börjar slira i sin beskrivning av vad som gick fel. Att skylla allt på världskonjunkturen, när Vivab tidigare har tillstått att även vattentornets komplexa gestaltning spelade roll, är inte acceptabelt.
Däremot är Bastekullen förmodligen en "optimal" placering sett till både vattentryck och synlighet. Den som passerar på motorvägen kan ju inte undgå att notera den halländska Berlinmur som tornar upp sig - och för dem som drar de associationerna är mer färg ett naturligt önskemål.
Varberg har ju dessutom, likt en lång rad andra kommuner, flera exempel på hur man gett trista husväggar ett lyft med med graffitikonst.
Men, det var förstås inte så det var tänkt. Å andra sidan rimmar det betonggrå heller inte helt med de blänkande bilder som arkitekterna en gång presenterade.
Kruxet är bara att varje form av ny, förskönande utsmyckning tyvärr lär följas av ännu en nota. Få kunder torde i dagsläget vara särskilt sugna på att betala den.
