Almedalsveckan är sannerligen en plats som ingen annan. Nu när jag är åter på fastlandet efter ett par långa dagar i Visby är tankarna många, och tacksamheten stor.
För mig har en röd tråd genom veckan bestått av frågan om ungdomars partipolitiska engagemang – en diskussion som präglat både samhällsdebatten och en hel del av mina texter.
Under Almedalsveckan fick jag flera chanser att diskutera saken, och trots mängder av intressanta teorier och förslag på åtgärder åker jag hem mer förbryllad än någonsin över varför ungdomar inte skulle vilja engagera sig politiskt.
Glädjen och meningen i det politiska engagemanget saknar motstycke. Och det ligger egentligen inte i de stora orden om viljan och möjligheten att förändra. Det ligger i chanser som jag aldrig hade fått om jag inte hade gått på den där första pizzakvällen med CUF Halland; bland människor jag aldrig hade lärt känna och upplevelser som jag hade missat.
När den som är intresserad av exempelvis sport eller jakt pratar om gemenskapen som kommer med ens hobby, så känner jag igen mig. Vad vi gör kanske inte förändrar hela världen, men det förändrar definitivt min, och många andras.
När jag tog det där första steget hade jag aldrig kunnat föreställa mig vad det skulle leda till. Jag hade inte kunnat gissa att jag sju år senare skulle sitta på en Gotlandsfärja med helt andra personer än de som var där från start, fläta varandras hår och diskutera allt från svängmassa till vapenlagstiftning. Att jag skulle få diskutera lokal demokrati i panelsamtal med Jan Eliasson, eller för femte gången tåga till ett partiledartal med stora plakat. Inte heller att jag veckan innan skulle få fira ännu en midsommarafton med vännerna jag fick på vägen.
Idag har jag svårt att föreställa mig hur mitt liv hade sett ut om jag själv hade låtit bli att ta det där steget, men det hade nog varit ganska tråkigt. Att jag får omge mig med så mycket smarta, ambitiösa och kunniga personer är ett riktigt privilegium. Att jag konstant får lära mig, utmanas och utvecklas likaså. Inte minst så har vi väldigt roligt.
Jag vill tro att många ungdomar hade hoppat på chansen att ägna sig åt ett partipolitiskt engagemang, om de visste hur mycket det kan ge en själv.
Med de orden lämnar jag er för i sommar, och vill tacka för både intressanta utbyten med er läsare och för chansen att medverka på Hallands Nyheters ledarsida (ännu en chans jag hade gått miste om utan mitt politiska engagemang).
Min sista uppmaning till er blir att tro på den unga generationen och dess förmågor; och till den unga generationen, att tro på er själva och vad ni kan.
Som vi säger under Almedalsveckan: Vi ses i vimlet!
