Det är skillnad på idrott och idrott. Ridning är bland de populäraste idrotterna i Sverige med över en halv miljon utövare. Svenska ryttare inom flera olika discipliner tillhör världseliten och när de stora arenorna i Göteborg, Stockholm, Jönköping och Falsterbo anordnar tävlingar i hoppning och dressyr vallfärdar folk från hela landet och läktarna fylls till sista plats. Tiotusentals supportrar hejar fram såväl landslag som enskilda ryttare. Likadant ser det ut på de stora arenorna ute i Europa. Det är folk, det är fest och framförallt är det schysst. En ryttare som rider felfritt eller får höga poäng hyllas oavsett nationalitet. Självklart lyfter taket här hos oss när det är dags för de som bär de blågula färgerna. Men ingen buar, kastar in skräp på arenan, slåss eller förstör.
Likadant är det inom flera andra stora idrotter såsom friidrott, motorsport, handboll eller tennis. Publiken kommer för att heja på och se de bästa göra upp. Man vill tjusas, inspireras och uppleva glädje och gemenskap. Det behövs ingen polisbevakning och inga avspärrningar. Människor behöver inte vara oroliga för att ta med sina barn till evenemang. Speciella läktare behöver inte avdelas för de mest hängivna fansen. Med andra ord, det är inte som inom fotbollen.
Fotboll må vara världens mest populära idrott. Men det förklarar ändå inte all den aggressivitet och kaos som allt för ofta omger sporten. Skulle man tala om “högriskmatch” inom någon annan idrott skulle det låta skrattretande, men inom fotbollen är det nästan vardag.
I en debattartikel i DN (24/8) beskriver Stefan Alvén, advokat och tidigare allsvensk fotbollsspelare vad som hände på ett derby mellan stockholmsklubbarna Djurgården och AIK häromveckan: “En stor banderoll med orden ”Död och hat åt AIK” pryder ena kortsidan, knallskott flyger från Djurgårdens sektion, nidvisor om att ”galga hela jävla Djurgården” ekar från AIK-supportrarna. Spelare och ledare ryker ihop på planen. Det är som att se ett mörkt moln dra in över något som borde vara ljust och fint. Här står vi, mitt i ett firande, och ser hur kärleken till spelet förvandlas till något helt annat”, skriver han.
Det är sorgligt. Fotbollsvåldet är dessutom inte något som endast finns på den högsta nivån. En enkel googling visar att till och med på ungdomsturneringen Gothia cup och matcher i de lägre divisionerna bråkas och slåss det. Det är som att fotboll, förutom att vara en fantastisk aktivitet att både utöva och att titta på, triggar något fruktansvärt obehagligt inom vissa människor. Fotbollssverige måste agera betydligt kraftigare för att sätta stopp för detta. Människor ska inte behöva vara rädda för att gå på fotboll. Skattebetalarna ska inte behöva punga ut med miljonbelopp för att garantera tryggheten runt och i fotbollsarenorna.
I år firar Fotbollsallsvenskan 100 år. Ett bra sätt att högtidlighålla det är att markera mot våldet och hatet inom sporten. Ett särskilt stort ansvar ligger på fotbollsföreningarna och supporterklubbarna. Sätt ned foten en gång för alla. Avvisa och stäng av individer som på olika sätt driver på hat och våld från läktarna. Idrott handlar inte om att visa avsky mot motståndarna. Det vet hästfolket, handbollsälskarna, friidrottsentustiasterna och tennispubliken. Det är dags att även samtliga fotbollssupportrar lär sig det.
