Man skulle kunna tänka sig att det är mer angeläget än någonsin för liberala partier att hålla ihop – även om ideologiska och sakpolitiska strider emellanåt kan och bör tas, om det över huvud taget ska finnas en funktion med att ha två partier. Så är dock inte fallet mellan Centerpartiet och Liberalerna. Vad som tidigare varit sporadiskt tjafsande, närmast att liknas med syskonkärlek, har på sistone övergått i fullständig och ohederlig pajkastning.
Visst går det att förstå att man från Centerpartiets håll är besvikna. Det är trots allt varken liberalt eller hederligt att agera dörrmatta för högerpopulister. Samtidigt kan det ses som en fördel att vi har ett liberalt parti på vardera sida om dörren till Rosenbad, då det skapar ett frihetligt alternativ för väljarna oavsett vilket regeringsunderlag de föredrar.
När det kommer till Europaparlamentsvalet finns dock ingen egentlig anledning att ägna sig åt gammalt Tidö-groll. Här sitter Centerpartiet och Liberalerna tillsammans i partigruppen Renew Europe, medan Moderaterna och Kristdemokraterna hänger ihop i EPP, och Sverigedemokraterna sitter som ensamt svenskt parti i ECR. För frihetens och för gamla tiders skull hade man därför kunnat välja att bedriva valrörelsen hand i hand, i egenskap av två partier som både värnar klimatet, integriteten och Ukrainas befrielse.
Tyvärr valde man att gå en annan väg. Av outgrundliga skäl tog Centerpartiet valrörelsen i akt, och drev på för att få Liberalerna utkastade ur den gemensamma partigruppen. Att man vill vara säker på var ens lagkamrater har sin lojalitet är i sig inte orimligt, men timingen gör att det hela främst framstår som ett desperat sista försök att fiska röster. När Muharrem Demirok dessutom svarar på frågan om varför man ska rösta C hellre än L med att lyfta Centerpartiets ställningstagande för Ukraina, förstår man att det sticker i ögonen på L-anhängare. Man kan sura på Liberalerna över mycket, men att lägga sig platta kring Ukrainas frihet kan ingen anklaga dem för. Särskilt inte när det finns många andra argument för en C-röst man kunnat lyfta istället. Tongångarna var hårda på sociala medier.
Det är förståeligt att Centerpartiet håller sina liberala kompisar till en högre standard, men frågan är vem som egentligen vinner på det när liberala partier inte håller sams. Mycket pekar på att man inte ens slåss om samma väljare. Kanske är det värt att tänka över huruvida det är värt att bränna den sista bron, och hur hårt man är villig att kämpa för att göra sig ensammast på skolgården.
