I den bästa av världar hade Ulf Kristersson varit en politiker av Angela Merkels kaliber.
I den bästa av världar hade borgerligheten gemensamt gjort sitt yttersta för att hålla gränsen mot nationalpopulism med bruna rötter.
Så ser inte verkligheten ut. Istället har tre tidigare allianspartier lockats mot ytterhögerns sirener.
Det är huvudskälet till gårdagens nedslående besked - inte att Annie Lööf vill kröna karriären med ännu en ministerpost.
Självfallet skulle det senare dock bli den naturliga konsekvensen av partiets eventuella regeringskoalition med socialdemokraterna. Däremot är färgvalet inte av naturen givet, vilket omogna konkurrenter vill få det till.
Det liberala Centerpartiet är lika lite röda som exempelvis Merkel var när hon satte sig in en koalition med SPD. Svenska Folkpartiet och Centern i Finland har heller inte blivit röda av att ingå i en regering ledd av Sanna Marin - en regering vars framsynta försvarspolitik även många konservativa svenskar ser som ett föredöme.
Men i dessa närliggande länder finns en annan politisk tradition, invänder kanske någon. Det är delvis sant, men samtidigt en i sammanhanget dålig förklaring. Samverkan med ett illiberalt ytterkantparti är inte gammal svensk tradition. Det var inte alltför länge sedan som det ansågs fullkomligt uteslutet att valet skulle stå mellan rödgrönt och blåbrunt.
Att Annie Lööf faktiskt blir näringsminister i en rödgrön regering är dock lika lite givet som att Jimmie Åkesson nekas en ministerpost. Valresultatet avgör. Samt förstås de krav som ställs upp för att en eventuell koalition ska bli verklighet.
I går blev många unga centerpartister, inom både centerstudenter och Centerns ungdomsförbund, djupt besvikna. Det är förståeligt med tanke på deras borgerliga hemvist - på vilket följer ett givet motstånd mot socialism. De kan dock trösta sig med att det "OM" som följer på Lööfs besked gör att väldigt mycket står öppet ända fram till valdagen - och det kaos som kan följa därefter.
Talmannen bakar för ett kaklager - skämtade någon på twitter. Det lär nog behövas.
Vad som mer behövs är bättre förankring av kontroversiella utspel. Uppenbarligen blev en rad framträdande Centerpartister tagna på sängen av Lööfs besked till DN. Rättframma Helena Lindahl protesterade mot att tvingas nås av beskedet via media. Det känns inte helt passande för ett folkrörelseparti.
Fler partiföreträdare, som hade förväntat sig att Centerpartiet skulle fortsätta sälja in sig som ett liberalt alternativ i mitten, kände sig obekväma av strategibytet.
Men att de skulle lockas av Kristerssons eller Busch skadeglada inviter är mindre sannolikt. Att dessa ledare vill ha "lantisarnas" röster betyder inte att deras respekt för invånarna utanför tullarna är genuin.
Lika få rätt har de Liberaler som nu twittrar att en röst på C är "en röst på fortsatt ökad segregation, gängvåld och sämre förutsättningar för företagare och bönder".
Eller tror västsvenska L-riksdagskandidater på allvar att partivännerna i Falkenberg jobbar för djävulen?
