För pollinering av stora rapsfält och äppelodlingar är vildbin inget alternativ, skriver insändarskribenten.
För pollinering av stora rapsfält och äppelodlingar är vildbin inget alternativ, skriver insändarskribenten. Bild: Johan Nilsson/TT

Människor och natur behöver visst honungsbin

För pollinering av stora rapsfält och äppelodlingar är vildbin inget alternativ.

Det här är en insändare/debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten.

ANNONS
LocationHalland|
|

Svar

på ”Naturen behöver inte honungsbin”

Det kyliga vädret gav i år en utsträckt vår med en rik blomning. Sälg, blåbär, fruktträd och andra blommande växter bjöd på en riklig nektartillgång vilket biodlarna haft nytta av.

Bärplockarna har i år kunnat glädjas åt ett överflöd av blåbär, björnbär och körsbär till stor del ett resultat av honungsbinas pollinering. Tack vare dessa har även rapsbonden och äppelodlaren fått sina odlingar pollinerade. Cirka 80 procent av jordens livsmedel kräver närvaro av bin för pollineringen.

När våra skogar inte brukades med dagens skogsbruksmetoder fanns gott om gamla hålträd och boplatser och honungsbiet, Apis mellifera, var en del av vår naturliga fauna. I dag kan det efter domesticering fortleva genom biodlarnas försorg och fyller en viktig funktion i vår natur.

ANNONS

Honungsbiet har en födovalsstrategi som skiljer sig från övriga insekter. De kan flyga upp till 3 km för att hämta föda till platser med riklig tillgång på nektar. Vildbin har inte mer än något hundratal meter mellan bo och blomma och är oftast knutna till några få växtarter i sin närhet. För pollinering av stora rapsfält och äppelodlingar är vildbin inget alternativ. Den forskning, som utförts på eventuell konkurrens mellan honungsbin och vildbin, när det gäller tillgången på föda, ger inget stöd för att de senare skulle missgynnas i detta avseende.

Antalet bisamhällen i Halland är i dag drygt 2 000 vilket inte förändrats under tvåhundra år. Den utarmning av insektsfaunan som nu pågår är en sentida företeelse. Våra bisamhällen kan således inte vara orsaken till denna. Rikta därför inte kritiken mot biodlarna och deras bisamhällen utan mot de verkliga orsakerna bakom nedgången. I första hand användningen av giftiga bekämpningsmedel och genom biotopförstörelse i dagens markanvändning.

Man kan således med fog fortsätta att njuta av den goda naturprodukt som den svenska honungen är och de andra produkter som är resultatet av våra tambins och även de vilda pollinerarnas arbete. Det finns ingen motsättning i detta.

Bengt Frizell

hobbybiodlare och biolog

ANNONS

LÄS MER:Naturen behöver inte honungsbin

ANNONS