Peder Skrivares skola är en arbetsplats med hög trivsel, låg personalomsättning och goda elevresultat. Över 200 personer har sin arbetsplats på skolan och många har haft samma rektor/chef under längre tid. Skolutveckling tar tid och eftersom våra skolledare har varit på PS länge så har det inneburit att vi framgångsrikt och utan omstarter tagit steg i rätt riktning gällande att möjliggöra en kvalitativ gymnasieutbildning för ungdomarna. Samtidigt som vi går in i tider med effektiviseringskrav ligger nu ett förslag där ledningsstrukturen ska förändras helt. Fyra rektorer ska bli två och fler biträdande rektorer med personal- och budgetansvar ska tillsättas. Ett chefsled till skapas. Dagens skolledare kan få lämna intresseanmälan om att få vara kvar, men eftersom kvalifikationerna förändras är ingen garanterad en plats på den nivån de verkar idag. Välkända, trygga skolledare kan få förändrade och försämrade tjänster och riskerar att (få) lämna PS. Kompetens riskerar att förloras medan förvaltningschef och ny gymnasiechef ska sätta sin prägel på skolan. Detta skapar stor oro bland personalgruppen, både för egen del, men även för kollegors, samt för PS i stort.
Skolan är välfungerande idag och att göra denna stora förändring är inte nödvändig för att möjliggöra mer hanterbara uppdrag för rektorerna, om detta är skälet vill säga? Det liggande förslaget, som offentliggjordes för skolans ledningsgrupp, fackliga parter och skolans personal för en kort tid sedan och som ska klubbas igenom i samverkan inom kort, kommer att påverka stora delar av skolans personal som kommer att få ny chef, nya kollegor och nya arbetssätt. ”Ingen” förstår skälen till förändringen och ”alla” anser att tidsplanen är för snäv.
Om en process är så illa förankrad som denna är, bör inte cheferna sätta förändringen på paus och skapa bättre förankring för beslutet? Eller skulle man till och med kunna tänka sig att man kan lyssna på den klokskap som personalen besitter? Finns det andra sätt?
Varför ändra något bra?