“Vi kommer att skära med tårtspade, inte hyvla med osthyvel”. Så lät det i uppstarten för oss på Peder Skrivares skola när vår nya gymnasiechef lät meddela att nu står vi inför dystrare tider. Nu var det inte tal om tidigare klassiska nedskärningssynonymer som “för stor kostym” eller “dra åt svångremmen”, nu hade man lämnat klädesplaggsmetaforerna för den kanske mer smakfulla, och talande, tårtspaden. Föga anade jag väl att det var förskolan och grundskolan som skulle komma att bjuda på de största tårtbitarna.
Besparingskraven hamnade nämligen där vi vet att vi som samhälle kan göra mest skillnad – i barns tidigare år. De åren då barn och unga är formbara och i behov av att vuxna ser deras potential, speciellt då de själva kanske inte gör det. Att lära sig och bli utmanade utifrån sina förutsättningar. Att bejaka sina intressen och drömma om vad man ska bli när man blir stor. Att känna att man spelar roll och är viktig oavsett vilken bakgrund man har.
Varbergsalliansen spelar ett fruktansvärt högt spel när man skär i för- och grundskolan med tårtspaden. I en tid av ökat utanförskap, en skenande psykisk ohälsa och med ökad risk att fångas upp av kriminella nätverk straffar man den verksamhet vi vet gör skillnad på kort och lång sikt.
Det får mig att dra två slutsatser kring det politiska styret i Varbergs kommun:
1) Varbergsalliansen vet inte om att skolan innehar en utjämnande funktion där alla ska få samma chans oavsett bakgrund, alltså fattar man beslut baserat på okunnighet.
2) Varbergsalliansen vet om att skolan innehar en utjämnande funktion där alla ska få samma chans oavsett bakgrund men väljer att bortse ifrån det, alltså fattar man beslut baserat på vad som bäst beskrivs som en obehaglig människosyn.
Oavsett lämnar tårtbiten som spaden kommer skära loss en rutten smak i munnen och drömmen om en kreativ mittpunkt känns mer och mer som en mardröm som jag vill vakna upp ur.
Andreas Kjell
