I allt brus vi har omkring oss dök plötsligt ett program upp som varsamt tyst och stilla tycks ha ställt många som vid slutet av en väg – SVT "Vi ska ha barn" – en serie i tre delar. De jag talat med är nästa perplexa – "Det har jag aldrig tänkt på, tanken har inte ens nuddat mig". Och vad vi som betraktare möter är svårt – mycket svårt – det måste medges.
I programmet förekommer dock inte en enda anklagelse – bara en beskrivning av ett skeende – och har nog aldrig tidigare sett någonting så svårt beskrivas så varsamt, omdömesgillt och omtänksamt om de medverkande.
Programmet handlar om surrogatmödrar och människor som längtar efter barn, men lyfter in ett ofta bortglömt perspektiv – barnets. Var hamnar barnets behov i jämförelse med de vuxnas?
Vill inte föregå innehållet om läsaren inte sett programmet, men för er som kanske har sett delar eller hela serien, vill jag bara tillägga en sak.
Jag tror att den relativa tystnad som råder om programmet och dess innehåll beror på att vi här ställs inför något som bäst kan liknas vid en "svart svan", ett uttryck vilket just nu också är aktuellt på SVT under samma rubrik (Den svarta svanen) – men att vi i "Vi ska ha barn" hamnar vid ett bråddjup som överträffar nästan allt vad vi hittills har föreställt oss: Hur behandlar och bemöter vi barnen? – vår framtid.
Programmet i sig ger en vägledning för hur vi både kan möta och bearbeta svåra frågor utan rundgång och en "digital ekokammare" av anklagelser, just så som vad uttrycket "svart svan" vetenskapligt betyder: En oförutsedd händelse, som inträffar plötsligt och som förändrar vårt sätt att förstå världen.
För, först när vi börjar förstå bättre kan vi också bättre agera för både barnens och de vuxnas bästa.
Dag Reuterwall
Varberg