Kinas kommunistparti ska snart få stå i strålglansen av att vara OS-arrangör. Allt kommer att vara perfekt, från inledningen med snörräta led och välkoreograferade danser till glada barn med blommor, och över allt vinkar en farbroderligt leende Xi Jinping från någon hederstribun. Säga vad man vill om diktaturer, men när det gäller att organisera parader och massmöten är de svårslagna.
Duktiga atleter av alla slag har tränat i åratal och kommer kräkande att ta sig över olika mållinjer för att sedan få en medalj om halsen. Ändå är det något som skaver. Finns det någon läskunnig människa i väst som inte tror att uigurerna i Xinjang utsätts för hemska övergrepp? Vart tog tennisstjärnan Peng vägen sedan hon pekat ut en minister för ett sexuellt övergrepp? Lever den av Kina så skamligt kidnappade svenske medborgaren Gui Minhai?
Att en kvinnlig svensk utrikesminister som företräder en feministisk politik ens skulle knysta om Peng är förstås helt uteslutet. Kina vet hur man bestraffar kritiker. Det är bara att fråga VD:arna för HM och Ericsson.
Men våra svenska stjärnor, Frida Karlsson, Maja Dahlkvist, systrarna Öberg och allt vad de heter skulle ju kunna skicka en tanke och en hälsning till sina kinesiska systrar, som inte kan lämna diktaturens läger. De kan ju fråga hur många uiguriska damer som tävlar och hur träningsförhållandena ser ut. Också en liten reflex av den olympiska guldglansen skulle kunna göra skillnad.
Att inte lämnas helt bortglömd i ett läger är nog väldigt bra, både för den som sitter där, och för systemet och dess vakter.
Anders Tejler