När Socialdemokraterna valde Stefan Löfven till partiordförande 2012 kunde vi läsa i medierna om hans goda och mindre goda egenskaper. Det gjordes opinionsundersökningar där han beskrevs som ganska tråkig. Han uppfattas inte alls som en stark, tydlig och inspirerande ledare och han ansågs dålig i debatter. Ur Aftonbladet den 12 mars 2016 läser vi: ”Mer än hälften av väljarna tycker att han varken är tydlig, förtroendeingivande eller statsmannamässig, viktiga egenskaper för en statsminister.”
Det fanns emellertid en god egenskap som framfördes. Han var en mycket god förhandlare. Efter en tvåårig gymnasieutbildning och en svetskurs valdes han så småningom som förbundsordförande för fackförbundet IF Metall där han visade att han just var en god förhandlare. Men nu finns det de som funderar över om Sveriges statsminister han tappat den enda goda egenskap han hade efter det att han har förhandlat färdigt om de 8 000 miljarder till en återhämtningsfond. Pengar som ska lånas upp för att stärka ekonomin i misskötta ekonomier i framförallt Sydeuropa. Riksdagen har den 24 mars med 293 frånvarande riksdagsledamöter utan någon egentlig debatt och utan att fråga svenska folket i en folkomröstning om det är rätt att skuldsätta kommande generationer genom att slussa 150 miljarder kronor till EU. 150 miljarder ska nämligen Sverige nettobetala för att säkerställa att medborgare i bl a Grekland och Italien får ut sina pensioner. I flera länder är pensionsåldern lägre än i Sverige. Statistik från OECD visar att i Danmark är garantipensionen dubbelt så hög som i Sverige. Jag gissar att svenska pensionärers betyg på Löfvens förhandlingsstrategi var tämligen medelmåttig. De 150 miljarder som ges som ett bidrag till andra kunde istället gått till att förstärka äldreomsorgen eller till de svenska pensionärerna med lägst pension.
65+