Det sägs att vårdkrisen är löst. Kritik mot organisation, administration och brist på delaktighet kvarstår. De som är eller kan bli berörda hörs inte av döva öron. Om man får tro allt som skrivs, visas och pratas om är svenska förvaltningsmodellen i kris. Jag har fått alltför många vittnesbörd om hur enskilda och familjer drabbas. Jag börjar förstå varför särskilt familjer med annan kultur i bakgrunden känner sej hotade av svenska myndigheter av bl a anmälningar på grund av dålig integration samt psykiska och neurologiska besvär. Individen försöker man forma efter lagar och inte tvärtom. Barn, ungdomar och vuxna bedöms och sorteras ofta av personer utan vare sej adekvat utbildning, erfarenhet eller empati.
Jag har arbetat i skolan i 50 år och följt politik och samhällsdebatt i 70. Sett olika (villo)läror växla, idéer, experiment och intressegrupper avlösa varandra och börjar som pensionär tänka på de gamla grekerna. Platon föredrog ett auktoritärt styre och menade att demokrati ledde till korruption. Jag tycker nog att det snarare är makten som korrumperar. Augustinus hävdar att hela historien består i en konflikt mellan det världsliga och det gudomliga. Det tycker jag har en viss bäring i vår tid. Andra hävdar att egennyttan ger staten den bästa tillväxten. Andra säger att kloka beslut av eliten ska göra staten modern och effektiv. Själv har jag den erfarenheten att det lilla samhället fungerar bäst, där mänskliga och personliga relationer fungerar bäst. Idag har staten tagit över nästan allt och styr oss genom lagar och annat för att ha kontroll över oss och allt vi gör.
Har vi blivit kuggar i en målinriktad organisation, där byråkrati och auktoriteter med makt styr oss? Har dystopier i "Kallocain", "1984" och "Du sköna nya värld" steg för steg vunnit insteg i vårt gamla välfärdssamhälle för att maximera tillväxten och statsnyttan på människans bekostnad? Genom bl. a övervakning, designade provrörsbarn underställda staten, sanningsdrogen, avhumanisering och arbete och konsumtion som enda uppgift.
Alf Hjertström