Svar
på ”Ett brev betyder så mycket” och ”Undervisa i skolan om alla former av våld”
Lars Lindh skriver om hur 2 kronor och 41 öre kan sluta i ett krav på 860 kronor. Vi talar om en straffränta på 356 gånger skuldbeloppet. Straffet för prickfria inbetalningar i 80 år! Och många har drabbats av denna "moral" – och bland dem finns säkert människor som funnit grymheten i denna "moral" så tung att bära att de valt att avsluta sina liv.
Hur har det kunnat bli så här våldsamt illa i vår människosyn!?
Så skriver Åsa Tingemar några fina rader om barn och våld. Barn som växer upp i både välbärgade och fattiga hem men där våldet ständigt omger dem. Det kan vara i hemmet, men också genom vad alla medier förmedlar eller vad andra miljöer som omger dem ger för signaler.
Våldets rötter ämnar jag dock inte gå in på här, men på en punkt kan jag vara tydlig - vare sig stat, kommuner eller ens näringslivet har kapacitet nog för att helt stoppa våldets härjningståg i vår tillvaro. Detta om vi så anställde en socionom och en polis till att övervaka var och en av oss - vilket skulle kräva tio miljoner socionomer och tio miljoner poliser - en befolkningsökning med tvåhundra procent.
En god vän till mig, chef för en rätt stor och ansenlig social verksamhet, uttryckte saken så här; "Vi måste slå av på takten" - och jag skulle kunna tillägga - och bli mer varsamma med vad vi gör och hur vi är mot varandra.
För några "quick fix" finns inte - och har aldrig funnits.
Snarare en ganska lång väg där vi var och en nog bör stanna upp och fråga oss - vad kan jag bidra med till en mer sansad tillvaro - där jag befinner mig här och nu?
Alltså ett gemensamt ansvar som berör oss alla och utan undantag - men som inte ska upplevas som ett betungande krav - utan mer som en möjlighet.
Och jag kan här glädjande konstatera att på olika håll i landet tas det nu initiativ i just den riktningen - lugnare, stabilare och varsammare.
Dag Reuterwall
Varberg
LÄS MER:Ett brev betyder så mycket