Efter att nu under 15 år ha delat ut Leninpriset i Varberg till historiskt grundligt belästa konstnärer och författare som socialdemokraterna Roy Andersson och Sven Lindqvist, Cambridge- respektive Yaleprofessorerna Göran Therborn och Martin Hägglund liksom till vänsterliberalen och världsförfattaren Karl Ove Knausgård, ser jag nu plötsligt ett mönster. De förmår alla att diskutera intellektuellt och se komplexiteten i historiska skeenden där enskilda stora personligheter som Lenin aldrig ter sig enbart goda eller enbart onda. Istället har de i fallet Lenin sett honom i sitt historiska sammanhang, värderat och vägt hans gärning med noggrant redovisade argument, varefter de med stolthet tagit emot en hyllning i hans namn. Om alla dessa argument för och emot kan man läsa på Leninprisets hemsida, vilket jag som gammal historielärare varmt rekommenderar alla med minsta intresse för historiska tvistefrågor.
Vad gäller HN:s insändarsida som genom åren även den mycket livfullt diskuterat Lenins gärning så har de kritiska inläggen här aldrig någonsin visat minsta tvekan i sina slutsatser utan med busenkel aritmetik och benhård logik pekat på den hundraprocentiga ondskan vad gäller såväl Lenins gärning som hans arv och läror. Även dessa inlägg kan med fördel läsas på samma hemsida och argumenten emot denna grunda historiesyn behöver sannerligen inte ännu en gång ta upp plats här.
När Mariann Johansson därför reagerar på Martin Erlandssons reportage så förvånar det förstås inte att hon inte verkar direkt entusiasmerad av min rätt ståtliga Leninstaty eller övertygad om det rimliga i min syn på Jesus. Märkligt selektiva verkar också Lars Lindhs skamkänslor vara när han nu påstår sig må illa av inte bara min Leninstaty utan också av den nazipropaganda han en gång hittade på vinden i mitt nuvarande hem, samtidigt som det då utanför förstukvisten måste ha varit svårt att undvika monumentet över Daniel Rantzau 100-talet meter bort. Vore således oerhört intressant att höra vad dessa båda ständiga HN-tyckare anser om den konst som rimligen borde diskuteras demokratiskt, dvs den som faktiskt tar upp det gemensamma offentliga rummet i vår kommun. Tycker ni det är rimligt med denna ståtliga, fallosliknande stele som sedan 1938 stått som en för alla synlig pendang till Varbergs fästning på den klippa som getts namn efter krigaren och våldtäktsmannen Daniel Rantzau eller har ni aldrig lagt märke till den? Den restes av kungafjäskande och nazianstuckna officerare 1938 som en hyllning till den krigskonst där massvåldtäkten var ett bärande element enligt Rantzaus egen utsago, vilket till exempel står att läsa om i Herman Lindqvists ”De vilda Vasarna”. Detta var strax före andra världskrigets stora folkslakt, där Hitlers barbari och hotande världshegemoni tack och lov förhindrades av den sovjetmakt Lenin en gång grundlagt och det till priset av mer än 25 miljoner döda.
Vore det inte i dessa tider av putinskt anfallskrig mot Ukraina och israeliskt folkmord i Palestina dags att med konstens hjälp stå emot dessa av den internationella brottmålsdomstolen eftersökta brottslingar och banditer? Jag föreslår att vi som en hyllning till den kanonjär som från Varbergs fästning äntligen ändade Daniel Rantzaus liv 1569 och till minne av de miljoner antifascister som i Stalingrad 1942 ändade Hitlers framfart, enas om att ställa en sovjetrysk tank av den legendariska modellen T 34 på klippan och samtidigt sänka Rantzaumonumentet i Nordsjön. Hur försvarar för övrigt ansvariga politiker i kulturnämnd och kommunledning att detta skammens monument får stå kvar år efter år? Jag har frågat förr utan att få svar och undrar förstås hur denna tystnad ska tolkas?
Lasse Diding
LÄS MER:Massmord är inget jippo