Att Lasse Diding varit historielärare gör mig betänksam. Jag undrar hur han beskrev finska vinterkriget för sina elever. Var det möjligen så att finska krigshetsare lömskt överföll sina fredsälskande ryska grannar utan orsak?
Lenin är ju den ena halvan i den ideologi som kallas marxism-leninismen och som inneburit förtryck, rättslöshet, fattigdom och död för miljoner och miljoner människor, i en skala som får Daniel Rantzau att framstå som en dilettant. Att försöka lyfta ut Lenin ur marxism-leninismen är väldigt märkligt, och varför just Lenin ska urskuldas med sitt historiska sammanhang framgår inte. Det gäller uppenbarligen inte Rantzau.
Rantzaustatyn talar för mig om något helt annat, nämligen att den absoluta majoriteten av nordiska människor har socialiserats till demokratiska medborgare som starkt tar avstånd från det våld som tidigare förpestade tillvaron för allmogen i till exempel Halland. I Ryssland verkar däremot inget gå åt rätt håll. Förtrycket under tsaren förvärrades under Lenin och nådde groteska höjder under Stalin.
Historielärare Diding vet förstås att förtjusningen över de sovjetiska stridsvagnarna var mycket måttlig i Budapest1956 och Prag 1968 och de tjecker och ungrare som lyckades fly hit skulle förmodligen kräkas om Didings förslag blev verklighet.
Slutligen måste jag konstatera att Lasse Diding är en psykologisk gåta när han så här 100 år efter Lenins död försöker ärerädda denne totalt skrupelfrie diktator. På den tiden räckte det med att ha en extra ko för att klassas som kulak och mördas.
Ett möte mellan Lenin och Diding hade blivit kort, men inte lyckligt, åtminstone inte för den senare. En hotellägare som lever gott på räntor och avkastningar hade kallats parasit, utsugare och kapitalistlakej och fått ett nackskott innan han hann stava till ”kommunistinternationalen” och hans miljoner hade omedelbart konfiskerats. Hur är det möjligt för en historielärare att inte förstå det?
Anders Tejler