Birgit Norling är född och uppvuxen i Varberg och utbildade sig till sekreterare. Hon är en hejare på att stenografera och behärskar stenografi på flera språk - en färdighet hon hade nytta av under åren som hon jobbade på Eternitrör, där styrelsemötena en tid fördes på både tyska, svenska och engelska.
- Jag tror ingen lär sig stenografi nu för tiden, men jag tycker det är ett suveränt sätt att göra anteckningar!
Birgit har alltid gillat att röra på sig. Cykla till jobbet var självklart och hon och maken Håkan har alltid tyckt om att vandra i skog och mark. Lite extra skjuts på motionerandet blev det när hon och Håkan halva året bodde i sitt torp i Veddige. Då började hon springa lite grann för att kompensera bilåkandet. Och när sedan sonen Mattias föddes tog hon sina joggingturer på mornarna.
Men det var 1988 som löpningen tog fart på allvar.
- Då skaffade vi vår första hund och eftersom jag var mest morgonpigg var det jag som fick ge mig ut med henne på promenad, skrattar Birgit.
Men en promenad, om än i rask takt, räckte inte för en irländsk röd setter. De behöver mycket motion.
- Så då tänkte jag att det är väl lika bra att springa!
Sedan dess har morgonturerna i löparskor blivit ett måste för Birgit. Det är ett sätt att väcka livsandarna, säger hon. Närmare en mil varje morgon brukar det bli.
- Jag springer inte för att prestera utan för att må väl, förklarar hon. Jag får tid för mig själv, jag hinner tänka mycket.
- Och jag har egentligen aldrig funderat över hur långt jag sprungit förrän en vän ställde frågan för några år sedan.
Lågt räknat handlar det om minst fyra mil i veckan, minst 50 veckor om året. Det blir minst 200 mil om året, gånger 20 år - alltså minst 4 000 mil.
- Så jag räknade ut att jag "går i mål" två gånger om när jag fyller 65, då har jag sprungit jorden runt och kan gå i pension.
Det är bara det att nu vill Birgit inte gå i pension. Arbetsplatsen sedan 23 år tillbaka är Nilson Group AB - fast när Birgit började hette företaget Rolf Nilsson AB.
- Jag känner mig inte riktigt färdig med jobbet än. Jag trivs så bra, det är ett fint klimat på min arbetsplats och vi jobbar med kul produkter. Det är väldigt stimulerande, helt enkelt.
Och eftersom Birgit inte "går i mål" på jobbet fortsätter hon förstås att springa också.
- Jag har ju vänner som inte tycker jag är klok som håller på så här, skrattar hon. Men jag brukar säga att jag hellre dör i joggingspåret än på långvården. Jag tror att det är viktigt att hålla kroppen igång så länge man kan, säger hon och klappar om löparkompisen Beauty.
- Hon och jag har sprungit ihop i tio år, men nu har hon gått i pension. Hon talade själv om för mig att hon ville sluta genom att nafsa mig i armen och sätta sig ner. Gång på gång gjorde hon det tills jag förstod: "Vill du gå hem?" Hon satte fart hemåt direkt...
Vad är det bästa som hänt dig?
- Det är när vår son Mattias föddes. Jag trodde länge att jag inte skulle kunna få barn, så det var en fantastisk lycka.
Hur ska du fira födelsedagen?
- Jag börjar väl med att springa som vanligt (skatt). Men i övrigt får den gärna glida förbi så obemärkt som möjligt. Håkan och jag åker bort några dagar bara.
