Det var Carl Anders Lundgren som startade stadsvandringarna, drev den stora bokhandeln, ledde teaterföreningen och under nio år även Varbergs sparbanks styrelse. Och mycket mer.
Han själv berättar gärna om teaterlivet i Stockholm i unga år och det livsfarliga arbetet till sjöss under brinnande krig.
– När jag kom tillbaka från sjön fick jag göra en försenad militärtjänst. Jag utbildades till signalist och var på en jagare nästan hela tiden. Jag trivdes väldigt bra, det var ju lite lugnare trots alla minor från kriget som låg kvar i sjön, säger han och ler.
Men vi backar lite i historien. Som ung tog Carl Anders sin realexamen på Osby Samskola, som var ett internat i Skåne. Där blev han väl behandlad trots sina skrivsvårigheter och han fick möjlighet att utveckla sin kreativitet.
– Jag trivdes aldrig i Varberg. På skolan i Osby förstod de sig på mig. De bedömde mig efter vad jag kunde, och bortsåg från mina skrivfel. Jag skrev teaterpjäser, en del uppförde vi på skolan.
Faktum är att det var Carl Anders som erbjöd den nu avlidne skådespelare Ernst-Hugo Järegård dennes första roll. Carl Anders behövde en trumslagarpojke till ett framförande och frågade Ernst-Hugo som var några år yngre och gick på skolan. Genom åren höll de sedan kontakt fram till Ernst-Hugo Järegårds död.
Efter realexamen tog sig Carl Anders till Stockholm. Skådespelarbanan hägrade och han började en utbildning på Gösta Terserus studio vid Munkbron. Genom teaterskolan fick Carl Anders många vänner, bland annat blev han bästis med Arne Källerud och umgicks också med de andra artisterna i den legendariska Casino-revyn.
– Men jag förstod att det var svårt att komma fram på skådespelarbanan. Det krävdes stora uppoffringar och det passade inte mig. Jag förstod att jag måste göra något annat och då var det sjön som lockade. Det fanns mycket sjöfolk i släkten.
Året var 1944, det var krig. Carl Anders fick hyra på lastfartyget Transatlantics Vingaren som jungman. Båten utgick från Göteborg. Den första utländska hamnen var alltid Kristiansand i Norge där tyskarna gick igenom last och besättning. Nästa hamn var Färöarna där engelsmännen hade den tillfälliga makten. Sen tog sig fartyget tillsammans med övriga i konvojen ut i Atlanten för att sedan skingras för att ta sig till olika slutdestinationer.
– Vår destination var Medelhavet där kriget fortfarande pågick för fullt. Under min tid till sjöss har jag fått uppleva både spännande och sorgeliga saker. Jag blev inte obekant med bomber, minor och torpeder var nästan som vardagsmat. Jag var aldrig rädd men tiden till sjöss kom nog att prägla en 20-årig ynglings sinne under den fortsatta livsresan.
Väl hemma ville Carl Anders fortsätta sjölivet, men i stället för att ta hyra blev han tvingad att göra lumpen. Han var på en jagare hela tiden.
När militärtjänstgöringen var över blev Carl Anders tillfrågad av sin pappa, som drev Allan Lundgrens bokhandel i Varberg, om han inte kunde tänka sig att börja arbeta där. Då hade Carl Anders redan hunnit träffa sin blivande fru Inga Britt.
Carl Anders ler och ser lurig ut:
– Jag hade planer på att bli cirkusdirektör, men Inga Britt såg nog inte fram emot att åka omkring i en ambulerande cirkusvagn, så hon tyckte att pappas förslag var bra,
Och Carl Anders som sedan barnsben kämpat med sina skrivsvårigheter tog stegen mot en bokhandlar- och förläggarbana. I två år gick han en bokhandlarutbildning i Stockholm där han lärde sig allt från bokföring och försäljning till förlagsadministration och sen var det dags att börja jobbet i Varberg.
1950 gifte sig Carl Anders med sin Inga Britt. 1959 tog han över bokhandeln som då hade 15 anställda. Verksamheten växte och Carl Anders köpte en bokhandel i Kungsbacka och drev även den.
Samtidigt engagerade sig Carl Anders i stadens kulturliv. Han startade tre förlag och skrev själv böcker. Den senaste ”En färja i marsipan” skrev han och gav ut 2009.
Han var ordförande i Varbergs teaterförening och bildade Hallands länsteaterförening tillsammans med Halmstad vilket senare resulterade i Teater Halland. Han var också i många år styrelseledamot i Svenska riksteatern och dess arbetsutskott i Stockholm.
Han var engagerad i Rotary och erhöll Paul Harris Fellow-utmärkelsen –över huvud taget har han innehaft många befattningar och utmärkelser, stoltast är han nog över att han som dansk konsul utnämnts till Riddare av Dannebrogen.
– Under min danska konsulttid var jag en stor del av tiden sekreterare i föreningen ”Danmarks Konsuler i Sverige” och 1989 utnämndes jag av drottning Margarethe till ”Riddare av Dannebrogen”. Då blev jag medlem av ”de Kongelige Riddarordeners Kapitel” med anor från 1216. Det är världens äldsta order, berättar han stolt.
Som dansk konsult hade Carl Anders fått arbeta hårt. Jugoslavienkriget pågick då han tillträdde och det var många flyktingar som ville ha pass och visum.
– En helt ny värld öppnades för mig. Så småningom kom Schengenavtalet och då fick vi mindre att göra.
Plötsligt hörs ett surrande och bissart mekaniskt hoande. Carl Anders ler glatt från köksstolen och nickar mot ett brunt gökur på ena väggen.
– Jag köpte den i en billighetsaffär i Köpenhamn för ett år sen. Den låter hemskt, rena miljöförstöringen på nätterna, men är rolig att ha, så jag har behållit den på väggen.
Carl Anders har rest mycket genom åren. Om Stockholm är hans andra stad så räknar han Rom som sin tredje.
– Inga Britt som var mycket kulturellt intresserad tyckte om Italien. Vi besökte ofta Rom. Sammanlagt var vi 29 gånger i Italien, men vi besökte inte i Rom alla gångerna.
Carl Anders tycker att han haft ett lyckligt och inspirerande familjeliv. Tyvärr gick hans hustru bort redan 2003. Han bor i det hus på Drottninggatan som har varit i familjens ägo i tvåhundra år och i vars övervåning han och hans fru flyttade in i redan 1949.
Huset ser förhållandevis litet och pittoreskt ut från gatan, men invändigt är det på sammanlagt 300 kvadratmeter, med egen mysig innergård och stallbyggnad. I hörnet på den lilla gräsmattan finns en fontän och ett par hönor går fritt omkring och pickar.
– Varberg har utvecklats på ett sätt som är naturligt med tanke på närheten till bad och hav. I vissa fall tycker jag att gatorna har trängts ihop för mycket, det finns alltid något att klaga på (skratt) men i stort sett har stan utvecklats bra.
