Eine levde i skräck för sin mamma

– Jag har varit med om så mycket i mitt liv att jag har börjat skriva en bok, säger Eine Fältby med ett porlande skratt samtidigt som hon stänger av tv:n och försiktigt sträcker på benen.

Det vilar inga ledsamheter över jubilaren trots att hon nyligen slitit av ett korsband i ena knät, det kunde ha varit värre menar hon och berättar att hon i vintras hamnade på sjukhus.

– Jag fick så svårt att andas att jag fick be Laila, min dotter, att skjutsa mig till doktorn. Det visade sig att jag hade två olika sorters lunginflammation och blev inlagd. Men jag klarade det också, säger hon och berättar att har dålig förståelse för gnäll i allmänhet och självömkan i synnerhet.

– Med tanke på mina egna upplevelser så tycker jag att folk ofta gnäller för skitsaker och det gör mig irriterad. Man får faktiskt tackla det som händer och göra det bästa man kan.

Kom till Sverige som finskt krigsbarn

Eine Fältby föddes i Finland, inte långt från den ryska gränsen. Hennes far stupade i kriget innan hon föddes och 1,5 år gammal placerades den lilla flickan på ett tåg fullt med andra barn för att räddas till Sverige. Eine hamnade så småningom hos en kvinna i Valinge utanför Varberg.

– Karin Larsson hette hon. Hon hade ingen man men drev ett litet torpaställe i Grunnarp och där växte jag upp. Jag har alltid kallat henne mamma och hon såg mig som sin dotter och mina barn som sina barnbarn. Hon var en fin kvinna, jag är evigt tacksam för vad hon gjorde för mig.

När Eine var sju år krävde hennes biologiska mamma att dottern skulle återvända och på nyåret 1947–48 reste Karin med Eine till Finland. Eine kunde inte ett ord finska och hennes biologiska mamma talade inte svenska. I ett halvår bodde Eine hos modern i Finland.

– Till sommaren skickades jag tillbaka till Sverige för att hämta mina saker men när Karin fick se hur jag såg ut, jag var sönderslagen och hade sår och blåmärken i regnbågens alla färger, agerade hon med en gång. Karin stred för att få behålla mig men det kunde inte min biologiska mamma acceptera. I många år var jag livrädd för att hon skulle komma och hämta mig, minns Eine.

Ville stanna hos Karin i Valinge

När hon fyllt tolv år fick hon själv bestämma var hon skulle bo och hon valde att stanna hos mamma Karin. Då hade Karin börjat ta emot fosterbarn och sommarbarn och Eine fick hjälpa till så gott hon kunde.

– Mamma var lite speciell, hon gjorde det till sitt livsverk att hjälpa barn. Jag var det första men under alla år hade hon 64 barn hos sig.

Måhända präglades Eine av uppväxten och Karins engagemang för hon utbildade sig till barnsköterska och har på olika sätt arbetat med barn under hela yrkeslivet.

– Mitt första jobb var som barnsköterska på Varbergs gamla sjukhus, på förlossningen och senare på barnavdelningen på lasarettet. Jag har varit på barnhem, barnkoloni och fritidshem, ja alla grenar som finns. Även föreståndare. Och det vill jag säga, ska man arbeta som föreståndare, eller ansvarig, då ska man också ha provat på att arbeta med barnen så att man vet vad det handlar om, säger Eine med skärpa.

Hon arbetade som förskollärare i Göteborg när hon träffade en man, gifte sig och fick barn. Familjen skaffade hus och Eine fick arbete som föreståndare i Lerum. Så småningom skilde hon sig och flyttade till Falkenberg där hon bland annat arbetat på Täppans förskola, på Nyckelpigan i Vinberg och i 15 år på Smedjan i Skogstorp.

– Det var ett riktigt mögelhus, både små och stora blev sjuka. Som vi fick tjata innan någon lyssnade på oss.

Vid 67 års ålder pensionerade Eine sig och hur många småttingar som då passerat hennes famn törs hon inte uppskatta.

– Men det är roligt när folk ger sig till känna och berättar att de gått hos mig.

På önskelistan står en grammofon

Sedan ett tiotal år bor Eine i Ullared. Hon har en hyresrätt med en täppa som visserligen är stensatt men det odlas friskt ändå. Med pallkragar och krukor kommer man långt slår Eine fast.

– Jag trivs så bra här.

Blir det något 80-årsfirande?

– Corona ställer till det men blir det bara väder så ska jag ha öppet hus. Eventuellt får vi ha ett partytält på altanen.

Har du önskat dig något?

– Njae, inte egentligen. Eller jo, jag har ingen grammofon. Jag har massor med skivor, en hel låda med allt möjligt, men jag kan inte spela dem. En grammofon önskar jag mig!

Anna Mi Matzén