På prästgården i Valinge By är jämthundarna vakna och skallar ivrigt vid varje besök. Peter Antonsson föll för rasen för många år sedan och har nu en liten kennel, Västjämtens Kennel.
– En ras jag trivs med, den är lugn, trygg och har ett hörbart skall vid jakt och fungerar fint som familjehund, säger han.
Peter Antonsson är född och uppväxt i grannskapet. Naturen och skogen blev hans lekplats och en farbror fick in honom på jaktens bana.
– Jag fick tidigt följa med honom ut i markerna, fick intresse och sedan har det fortsatt, säger Peter med ett leende.
Och jakt för Peter, det är lika med jakt med hund. Flera olika raser har funnits i hans ägo. Den första älghunden var en gråhund.
– Men jag tyckte inte riktigt den hängde med och sedan dess har det varit jämthunden som gäller, säger han.
Årligen blir det älgjakt i Jämtland. Intresset har förmedlats vidare till några av de fyra barnen, där Emelie hittills skjutit två älgar, varav en var en grann tiotaggare.
– Puuh, det var nervöst, jättenervöst i väntan på att den skulle komma i skotthåll, säger Emelie.
Lite slump låg bakom den jakten. Det var egentligen färdigjagat för denna gång men Peter och Emelie blev ombedda att stanna några dagar extra.
– Det skulle komma tyska jaktgäster så de ville ha tillgång till några hundar, förklarar Peter. Det slutade med att Emelie sköt den fina tjuren medan tyskarna inte fick någonting...
Far och dotter ler åt minnet.
Emelie ler också åt minnet när hon tänker på tiden på PS-gymnasiet i Varberg. Då fick hon begära extraledigt på hösten för att följa med till Jämtland.
– Skolkompisarna tyckte det var lite häftigt men förstod inte riktigt tjusningen med det, säger hon.
Hon har utbildat sig till lärare och bland annat vikarierat på Apelskolan i Ullared.
– Där blev grabbarna imponerade över att jag varit i Jämtland och jagat älg, säger Emelie med ett skratt.
Skjutskickligheten håller de uppe genom tävlingsskytte på bana under sommarhalvåret.
– Inför säsongen måste vi också skjuta minst brons på älgskyttebanan för att få vara med på jakten, säger Peter. Det tycker jag är ett högst rimligt krav.
Peter Antonsson är hårt engagerad för jämthundens väl och ve och Svenska Jämthundklubbens ordförande sedan snart fem år tillbaka. Han dömer dessutom på jaktprov.
– När jag blev tillfrågad om det uppdraget första gången sa jag nej, men kunde tänka mig att ingå i styrelsen. Efter tre år där sa jag ja till att bli klubbens ordförande.
Själv har han varit lyckosam som uppfödare. Akka har varit den värdefullaste hunden i kenneln och har 32 valpar efter sig och över 100 barnbarn.
– Av hennes avkommor är över 60 procent jaktprovsmeriterade och det kanske hade varit fler om alla hade gått på jaktprov med sina hundar, säger Peter.
– Jämthunden är ju vår nationalras och en ras att vara rädd om och anstränga sig att försöka ta vara på alla de goda egenskaperna, säger han. Ståndhundsjakt är ett kulturarv som är väl värt att vårda.
