Att prata med Håkan Andreasson är lätt. Dels för att han har mycket att berätta, men också för att samtalet flödar. Det ena följer på det andra och utan att man vet ordet av har man snart fått hänga med på hela resan från plugget via chefande på Aftonbladet till poddandet som är hans huvudsakliga sysselsättning idag.
– Jag ville egentligen bli journalist men det var i det närmaste helt omöjligt att komma in, säger Håkan Andreasson.
Men precis som vid så många andra tillfällen i livet gäller det att fånga det där tillfället i flykten. Och precis det var vad Håkan Andreasson gjorde. Ett riktigt bra resultat på högskoleprovet gjorde det plötsligt möjligt att i alla fall testa sina vingar på inträdesprovet till journalisthögskolan i Göteborg. Ett inträdesprov som gick vägen. Och sedan är det ju det där med slit som alltid slår talang.
– Jag fick praktik på GT och jag fick då ett schema där jag skulle jobba fem nätter och vara ledig fyra. Jag sade direkt att jag ville jobba alla nätter.
Tufft att säga upp medarbetare
När praktiken var slut hade alla imponerats av viljan och stryktåligheten hos herr Andreasson som tack vare det fick ett vikariat som nattchef. Kanske Sveriges sämsta, säger han själv. Men det ena ledde till det andra och snart hade han bärgat ett vikariat på Aftonbladets sportredaktion. Även där visade han snabbt framfötterna, inte minst genom ständiga idéer och åsikter om det mesta.
– Jag var redigerare, en ganska dålig redigerare. Men eftersom jag var helt jävla galen och drev på och hade åsikter om det mesta, tyckte vår dåvarande sportchef att det var lika bra att jag blev nyhetschef och biträdande sportchef efter två år.
Och på den vägen är det. Sedan dess har den ena chefsrollen avlöst den andra i familjen Aftonbladet tills Håkan Andreasson för något år sedan kände att han hade fått nog.
– Att behöva säga till medarbetare och personer som du gillar att du ”tyvärr inte kan arbeta kvar här längre”, det gör något med en – och det är något jag aldrig mer vill behöva göra.
Till en början visste han inte exakt vad han skulle göra med den tid han plötsligt fått. Men det skulle inte dröja länge förrän idéerna började ställa sig på kö igen. Och under en lunch med den kände fotbollskrönikören Erik Niva blev det högst konkret:
–Jag frågade om vi inte skulle göra en fotbollspodd ihop, men det ville han inte. Men om vi gör en om historiska fotbollslag då? Då tände han direkt.
”Jag tror att tiden är mogen för journalistiska poddar.”
De gjorde ett pilotavsnitt som de testade på Schulman och hans vapendragare i poddbranschen. När de också tyckte att idén var lysande bestämde de sig för att köra. Att det blev just podd beror egentligen mest på mediets enkelhet och det faktum att lyssnaren kan hänga med på resan samtidigt som hen målar staket, fixar krubb eller plockar ur diskmaskinen.
– Det går ju tretton på dussinen i kategorin ”känt namn tror att de har något att säga bara för att de är känt namn”. Men jag tror att tiden är mogen för journalistiska poddar. P3 Dokumentär till exempel är väldigt, väldigt bra. Men de har en produktionstid som är helt...
När vi snackar When we were kings skulle man kunna säga att målet är att göra en hybrid. Det vill säga en välresearchad podd som gjorts i ett betydligt raskare tempo.
”Vi vill inte bara ta de lågt hängande frukterna och vi vill gärna ut i världen.”
Startavsnittet handlade om Chelsea. Men under de 30 veckor podden funnits har Håkan och Erik hunnit avhandla både stort och smått. Och tro inte att det bara är Milan, Barca och de andra storklubbarna som får tid i etern. Ibland är det nästan tvärtom.
– Många gånger blir de avsnitt vi gör om mindre kända lag betydligt längre. Om de kända lagen finns inte lika mycket som inte redan är sagt, konstaterar Håkan.
Samhället sett genom fotbollens lins
Kännetecknet för podden är egentligen att de berättar något om samhället via en match, en säsong eller ett lag. Alltid med fotbollen som ledsagare men aldrig med resultat, tabeller och målvinklar som huvudsyfte.
– Vi vill variera oss hela tiden. Vi vill inte bara ta de lågt hängande frukterna och vi vill gärna vara runt i världen. Inte bara i Västeuropa.
Hittills har det resulterat i program om alltifrån ett par av topplagen i Europa till poddavsnitt som handlat om hur ebola påverkar fotbollen i Sierra Leone till konflikten mellan Iran och USA sedd genom en enda toppmatch.
”Även de här killarna som står och skriker på en fotbollsmatch är uppenbarligen intresserade av att lära sig saker”
– Vi har sett att det är rätt många som inte är speciellt intresserade av fotboll som också lyssnar. Vi har bland annat gymnasielärare som tackat oss. Och även de här killarna som står och skriker på en fotbollsmatch är uppenbarligen intresserade av att lära sig saker om det bara sker i en fotbollskontext.
– Det här är drömmen. Att få ägna tre dagar åt att göra research på konflikten i Kaukasus och sedan prata om det tillsammans med Sveriges bästa sportjournalist, säger Håkan.
På ett sätt skulle man ju kunna säga att han är tillbaka där han började. Som historielärare men med poddmicken istället för katedern som främsta arbetsredskap.
Håkan Andreasson
Ålder: 49 år.
Bor: Stockholm. Uppvuxen i Söndrum – ”jag läser fortfarande HP”.
Familj: Fru och tre döttrar.
Yrke: Journalist.
Här hittar du podden: På Instagram, #wwwkpodcast, ett konto med 250 000 följare. Podden finns där poddar finns och heter alltså When we were kings och den har i dagsläget 160 000 lyssnare.
Fritidsintressen: Fotboll, golf och snart intjatad hund.
Bästa idrottsminne: ”Boca Juniors–River Plate på plats i Buenos Aires 2007 och guldmatchen Halmstad–Ljungskile på Örjans vall 1997.”
