I stallet intill Isabelles bostad utanför Sibbarp finns tre åsnor i varierande storlek. Två av dem är på håll förväxlande lika högresta hästar när de travar omkring i hagen. Dessutom finns kompisarna Rasmus, en söt åsna i mindre format, och Tova, en rultig shetlandsponny. Det var dessa två som fanns kvar när den där zebran Isabella drömt om som barn inte längre fanns kvar på gården för försäljning. Isabelle tog åsnan, som då var sex månader, och Isabelles mamma tog ponnyn.
Ett lyckat köp tyckte Isabelle som föll för sin Rasmus direkt.
– Jag red på ridskola i Frillesås och min familj hade egna hästar, pappa födde upp travhästar och mamma haflinger, men det var något som inte stämde. Jag tyckte att hästarna var för impulsiva för mig, jag trivdes mycket bättre med Rasmus.
Efter sju år sålde hon och hennes mamma Rasmus och Tova på grund av flytt. Men Isabelle glömde aldrig sin åsna och när hon fått två döttrar ville hon att de också skulle få uppleva glädjen med att ha ett sådant djur.
– Jag letade rätt på Rasmus som skriade högt av glädje när han återsåg mig. Åsnor är mycket tillgivna och glömmer aldrig. Shetlandsponnyn Tova fanns fortfarande i hans sällskap, så jag köpte tillbaka dem båda två. Det var härligt.
Isabelle är trött på kommentarerna och fördomarna om åsnor, att de är dumma och envisa. Hon menar att det är helt fel.
– Rasmus tycker om att trava och hoppa och att göra nya saker och vara i centrum. Över huvud taget är åsnor lättlärda och kan göra saker för sig själva och människor om de förstår varför och de har inte samma flyktbeteende som hästar. En åsna behöver man inte rida in som med en häst. Med åsnor kan man i princip bygga upp en stark och fin relation för att sedan bara hoppa upp på och rida.
I dag rider yngsta dottern Linn, som fyller 8 år i mars, på Rasmus medan äldsta dottern Alicia, 11 år, rider den betydligt större Freya som är snäll och försiktig med barn.
– Det är ovanligt med stora åsnor i Sverige och många svenskar tror att åsnor alltid är småväxta. Freya har jag importerat från Belgien. Hon är smäcker, graciös och pigg men samtidigt snäll och lugn. Efter sommaren kommer jag att ta över och rida henne. På en åsna sitter man lite längre bak jämfört med en häst.
Falco, den tredje åsnan i stallet, är under upplärning, och fortfarande lite osäker. Därför är det mest promenader och miljöträning med honom så att en relation byggs upp. Tanken är att äldsta dottern Alicia sedan ska rida honom.
Isabelle ser fram emot då hon och hennes två döttrar tillsammans kan ge sig ut på ridturer på varsin åsna men hon är lite frustrerar över bristen på tränare, tävlingar och aktiviteter för åsnor.
– Jag vill rida Hubertusjakt och göra andra långritter, men jag vill att vi också kan få delta i fler tävlingar. Alicia och Linn vill gärna kunna delta i både hoppning och dressyr. Svenska åsneföreningen har en tävling om året på olika platser i landet, ibland så långt bort att vi inte kan vara med. Tyvärr får vi inte vara med på klubbtävlingar och uppåt som arrangeras av Svenska Ridsportsförbundet. Det är väldigt tråkigt med tanke på att det inte finns så mycket åsnor. Det blir inte så många möjligheter att tävla.
Isabelle berättar omkostnaderna och skötseln av åsnor är ungefär som för hästar.
– Framför allt behöver de kärlek varje dag. De är extremt sociala.
Lite om: Isabelle Hermansson
• Ålder: 34 år
• Uppvuxen: Göteborg och Väröbacka
• Bor: Någon mil från Tvååker
• Familj: Maken Christer och döttrarna Linn som fyller 8 år i mars och Alicia, 11 år
• Gör: Arbetar inom vården, men planerar att börja en elektrikerutbildning
• Övrigt. Googla ”Svenska åsneföreningen” så hittar du deras hemsida samt facebooksida
