Jag öppnar sakta skjutdörrarna i uterummet, och släpper ut min morgonpigge katt i trädgården. Med försiktiga steg spatserar han över det nylagda, och regnvåta trädäcket, och jag märker att han redan nu känner sig ytterst tveksam till om han verkligen ska ge sig ut i den blöta naturen. Men eftersom vi nyligen har lejonklippt honom, och rakat bort all den långa pälsen på bålen, så trotsar han vätan och ger sig av på dagens första äventyr. Svansen vajar stolt, och pälsen på hans ben liknar moonboots. I övrigt är han numera kortklippt över stora delar av kroppen förutom huvudet. Hans sommarfrilla. Klippa sig ja, det kanske en annan också hade behövt göra innan semestern – även om just lejonklippning kanske är min standardfrisyr året om. Men det har icke hunnits med dessa veckor. Däremot en hel del annat….
Jag är van vid att det sällan blir som man först tänkt. Att skit händer helt enkelt. Om inte hela tiden, så i varje fall rätt ofta. Och det senaste året har varit lite utmanande på olika sätt för vår familj. Som den kontrollmänniska jag är, försöker jag ständigt parera de oförutsedda händelser som sker, med allt annat som redan är planerat. Den allvarliga vattenskadan i stugan till exempel, som jag nämnt tidigare - den var absolut oplanerad och ytterst oönskad. Dessutom extremt otajmad med allt annat.
Ja, om jag ska vara helt ärlig så har senaste veckorna varit nästintill utan andningspauser. Stugrenovering har avlösts med altanbygge – stundtals parallellt. Även om vi var kloka nog att ta lite hjälp av proffs, så är det ändå oändligt mycket arbete det genererar. Tusentals kilo grästorvor, och många turer till tippen till exempel. Ömma muskler efter timmar av grävande. Turer till Ikea och montering möbler (inklusive diverse svordomar). Däremellan ska skolavslutningar firas, katten ska klippas, matlådor ska planeras, och midsommarfestligheter ska genomföras. Allt ackompanjerat till en hög stressnivå, en intensiv period på jobbet, och lite för lite sömn. Ja, som för de flesta familjer kan jag tänka mig. Jag tror att det är fler än jag som längtar efter semestern just nu.
Några timmar senare har nu solen tittat fram. Och barfota tar jag mig över det mjuka, nylagda plankorna på altanen, bort mot solstolarna och de varma dynorna. Vinden tar tag i min man av hår, och jag stryker bort en slinga från ansiktet. Det är inte svårt att förstå att min katt trivs i sin nya, kortklippa frisyr i värmen. Jag tar ett djupt andetag, och drar in doften av nytt trä i mina lungor. Det här är belöningen för så mycket. För all tid vi har lagt på olika saker i vår och sommar. Och belöning måste man unna sig själv emellanåt. Som nu. Jag lägger mig ner i solstolen, och sluter ögonen. Om än bara för en kort stund. Andas in, andas ut – det blir semester till slut. Med eller utan sommarfilla.
