Alfons Åberg i all ära, men nyligen när jag tittade på tv med Barnbarnet, en snart fyraårig flicka, så kändes det som att tiden börjar springa ifrån honom. Vi såg det där avsnittet som är baserat på boken ”Alfons och Milla”, där Alfons har kul med sin kompis Milla men blir retad av de stora killarna för att han ”leker med tjejer”.
Killarna ropar gamla dumheter som jag hoppas inte hörs på dagens skolgårdar: Tjejer är tramsiga och fega, de gråter för småsaker och fjäskar för fröken. De kan bara hålla sams två och två, de leker tråkiga lekar, skvallrar och kan inte hålla tyst med hemligheter.
Så Alfons slutar leka med Milla. Han blir ensam och ledsen, men bestämmer sig så småningom för att ta henne till heders trots att hon är tjej. Hon är ju egentligen ingen tjej, för hon kan bygga kojor, stå på händerna med bara en hand och törs hoppa från garagetaket. Alltså – eftersom Milla inte är som andra tjejer går det bra att leka med henne i alla fall.
Författarens poäng var nog att man inte ska döma och ha fördomar om personer på grund av deras kön. Men det funkar inte riktigt. Boken präntar ändå in en bild av att tjejer BRUKAR vara tråkiga och mesiga. Alla utom den där fantastiska Milla. Som är som en riktig kille.
Lite handfallen ser jag ”min” fyraåring stå nära tv-rutan och insupa varje ord. Men sedan får vi bråttom iväg, det blir inte tid för Det Stora Genuspedagogiska Samtalet.
Men en stund senare, i bilen, börjar vi skoja om vad hon är för något. Hon är ju fortfarande liten och lättroad och skrattar högt åt mina förslag att hon kanske är en köttbulle eller en katt eller en blå morot. (Jag inser att det snart kommer att krävas mer avancerade skämt för att underhålla henne, men än så länge är Mormor the big entertainer.)
Fast mitt eget skratt fastnar i halsen när hon sedan själv ska slå fast vad hon egentligen är. Plötsligt allvarlig säger hon att hon är en ”pojktjej”.
Hmm. Jag vill ju inte rätta henne, men frågar så att hon säkert vet att tjejer och killar är lika bra. Jo, det vet hon ju. Egentligen. Men till min fasa märker jag att hon har fått något nytt att tänka på och att det har smugit sig in ett tvivel.
Till författarens försvar kan sägas att ”Alfons och Milla” kom ut redan 1985, för nästan 40 år sedan. Men när vi nu har ändrat i Astrid Lindgrens böcker och kallar Pippi Långstrumps pappa för ”söderhavskung” utan rasistiskt tillmäle, och har rensat bort det grövsta i Disneys film om tomteverkstaden på julafton, så är det kanske dags att göra något åt gamle Alfons också? Det är väl bara att konstatera att de flesta av oss åtminstone på vissa områden har blivit klokare sedan 1985?
Nu brukar jag förstås inte förorda bokbål eller bokförbud (som i USA där 4240 böcker förbjöds på skolor och bibliotek förra året – av helt fel skäl) men ni som har ”Alfons och Milla” hemma kan kanske smyga ner den i pappersåtervinningen? Och hoppa över det avsnittet i serien på SVT? Ännu bättre vore det förstås om de på public service kollade över sina barnprogram själva.
