Jag ska just till att skriva omkring 3000 tecken. Det är vad ett kåseri i denna blaska kräver. Lite väl långt, kan en gammal nattredaktör tycka, som helst skriver puffar, hänvisningar, på några få tecken. Och tro det, eller ej. Att skriva kort och sammanfatta en lång text, på just några få tecken, är det svåraste man kan göra. Å andra sidan, skulle jag skriva en bok, vilket inte kommer att hända, blev den väldigt kort. En yrkesskada.
Nu har jag, som varande åldring och därmed, förmodligen, en automatiskt en bakåtsträvare, lagt märke till att till texter blir längre och längre.
Det är webben.
När man inte behöver ta hänsyn till utrymmet i en papperstidning, är det lätt att texterna blir långa. Detta är på gott och ont; att kunna skriva en text som tar upp och belyser alla vinklar och skeenden är naturligtvis bra, om skribenten lyckas med detta. Det kan också bli en text– av bara ord – som inte har någon större mening.
Här kommer vi in på den forne redaktörens avsky för pladder. Det är visserligen sant att jag inte är en social figur, utan en av de värsta misantroper som världen har skådat. Dock lever vi alla i en värld där det sociala spelar en stor roll för det egna och för andras välbefinnande och varande i samhället. Men vore inte världen en bättre plats om vi pladdrade mindre och uträttade mer? Det tror i alla fall den skribent som just pladdrar på i 3000 tecken.
Nu skall jag, undertecknad misantrop, inte påstå att jag har uträttat något i denna värld, mer än meningslösa texter och rubriker. Det är inte mycket. Som Leonard Cohen skrev i en sång: ”I've done my best, I know it wasn't much.” Men lik förbaskat är jag trött på alla ord, utan handling.
Nu kommer vi in på Camilla Läckberg! Enligt Leif GW Persson, skriver hon som Nicke Lilltroll pratar. Och fråga inte mig. Jag har aldrig läst något av denna deckardrottning. Men hennes förmögenhet tyder på att många andra har gjort det. Aftonbladets Peter Kadhammar försvarar henne dock, i samband med att hon har anklagats för att inte ha skrivit en eller annan bok själv, utan att ha haft en spökskrivare. Kan det istället ha varit en redaktör, som har gjort texten läslig? Från Nicke Lilltroll till den Läckberg folk läser?
Kadhammar påpekar, mycket riktigt, att utan en redaktör skulle även Hunter S Thompsons texter vara oläsbara (Thompson var upphovet till den så kallade Gonzojournalistiken). Inte heller Jan Myrdals texter, om de nu någonsin kan ha betraktats som läsbara. De kan de nog, bara det att jag började med ”Indien väntar”. För jäkla tråkig, enligt min mening. Men det fanns säkert en redaktör som kortade ned manuset till en bok, istället för femtioelva böcker.
Så vart vill jag komma med alla dessa tecken, allt detta pladder? Ingen aning. Kanske bevisa för mig själv att det finns hopp om mig, att jag kan glappa med käften och pekfingret, som de flesta andra. Vad nu det ska vara bra för.
Det finns andra än författare och kåsörer, som borde hålla flabben, när de bevisligen inte har något att säga. Exempelvis våra politiker.
Att gemene man pladdrar på, utan tankeverksamhet, kan vara en plåga. Att makthavare gör det är en fara.
