När jag kommer in i stugan står porträttet av honom lutat mot den grå bäddsoffan. Jag visste det redan, eftersom min man hade berättat att det hade ramlat ner från hyllan när de rev taket häromdagen. Han hade låtit ramen stå kvar mot det mjuka tyget för att undvika att den skulle gå sönder vid renoveringen. Fotot av min lillebror. Han som för exakt 24 år sedan arbetade outtröttligt, tillsammans med sin bästa vän, med att få denna stuga färdig till sommaren. Precis som vi gör just nu. Skillnaden är att vi kommer få uppleva ännu en sommar här vid havet. Det fick inte han.
Jag vet att jag har berättat om vår stuga vid havet flera gånger tidigare. Den som jag och min familj ärvde av min bror efter att han gick bort i en trafikolycka sommaren 2000. Bara några veckor efter att stugan var klar. Den som han och kompisen byggt på, för att kunna ägna härliga sommardagar där, tillsammans med andra eller bara med varandra. Men det blev bara ett par veckor som de stora högtalarna hann sprida Carlene Carter, och andra favoritlåtar, innan allt tog slut den där junikvällen.
Stugan blev ett minne att vårda. Där hade ju han lagt sin själ, och slitit med varenda spik och planka. Därför var det med dubbla känslor vi totalrenoverade den lilla badhytten för tre år sedan. Men det var tid för det. Jesper hade inte velat att det skulle bli något slags museum. Så vi tog tag i projektet, och ägnade hela våren åt att få den ny och fräsch. Och vet ni, det kändes inte speciellt vemodigt – snarare som en hyllning till brorsan. Och vilka härliga dagar vi har haft sedan dess, trots att solen och värmen ofta har lyst med sin frånvaro. Vi såg fram emot ännu en säsong. Tills vi för några veckor sedan upptäckte det; en otäck vattenskada som förstört stora delar av vår älskade stuga.
Jag bröt ihop några dagar. Dels över det faktum att försäkringsbolaget inte ville ta på sig skadan, men naturligtvis även för att vi återigen skulle behöva riva ner det vi nyss byggt upp. Sedan bestämde vi oss bara! Nu tar vi tag i det – och bygger upp stugan igen. Ännu starkare och finare än tidigare. Jag, min man och brorsans bästa vän. Tillsammans skulle vi göra den redo för fler fina minnen.
Min bror ler på fotografiet. Och jag tror att han ler när han ser oss kämpa här tillsammans. Han fick bara uppleva några veckor med sin vän här i stugan. Hans liv blev inte som han hade planerat. Saker i våra liv blir inte heller som vi planerat alla gånger – som till exempel med denna stora, och totalt onödiga vattenskada – men vi lever i varje fall. Och det går att hitta styrka i att bygga upp igen, trots sorg och motgång. Och jag lovar dig Jesper - jag ska göra allt för att det ska fortsätta skapas vackra minnen här i stugan. Den ser inte ut som när du byggde den, men din själ sitter i väggarna. För alltid.