Jag sitter på mattan på vardagsgolvet och sippar på mitt kaffe. Då och då bryter jag en bit av chokladkakan som yngste sonen har köpt med sig hem till vår myskväll. I soffan bakom min rygg sitter de båda två. Mina söner, mitt eget kött och blod. Tänk att mina ungar valde att tillbringa lördagskvällen med sin mamma. Jag minns knappt när det hände senast, och därför vågar jag knappt andas av risk att bryta förtrollningen. Kanske valde de att umgås med sin gamla mor, bara för att mannen var på fest, och de inte ville att jag skulle vara själv. Strunt samma, de valde mig. De skrattar båda två åt filmen vi tittar på. Det gör jag också, men för min del hade det inte spelat någon roll vilken film vi hade sett. De fick välja genre helt själva – det viktigaste för mig var att få ha dem hos mig en liten stund.
Runt mors dag varje år brukar jag alltid ta mig tid att reflektera lite över moderskapet. Att ta mig tid att känna efter och minnas, men även att drömma och blicka framåt. Tiden går så osannolikt fort – speciellt när man har barn. Nyss var de små lintottar som aldrig ville lämna min sida. Nu flyger de snart helt själva. Precis som det ska vara med andra ord. Men som mamma är det också dubbla känslor. Att inte längre vara den som är högsta prioritet att vara med en lördagskväll. Ja, förutom ikväll då – och det är därför stunder som dessa är extra viktiga.
Med två tonårssöner, som lever sina liv fullspäckade av aktiviteter – där föräldrar sällan är inkluderade – känns det nästan overkligt att man en gång i tiden drömde om några timmars barnfri tid. Att åka och handla mat – utan ungar som tjatade om glass eller godis – var vardagslyx. För att inte tala om att få sova ut på morgnarna. Numera kan jag sova hur länge som helst – sönerna kommer ändå inte att vara vakna före mig. Fördelarna nu är dock långt fler än så. Nu har jag barn som hjälper till med både gräsklippning och matlagning. Svårt att visualisera den bilden då, för bara några år sedan, när de knappt ställde in i diskmaskinen själva. Att vara mamma blir roligare för varje år, även om känslorna sitter utanpå kroppen många gånger.
Två timmar senare är filmen slut. Vips, så försvinner de båda två in på sina rum för att fortsätta sina egna liv – med kompisar, tv-spel och annat som jag inte längre är en lika stor del av. Kvar sitter jag vid bordet och de tomma snacksskålarna. Men jag känner mig inte ensam och övergiven. Tvärtom. Hela mitt väsen är fyllt av värme och kärlek över denna fina stund. Att få se samhörigheten mellan bröderna – som inte heller umgås så mycket på tu man hand längre, nu när det finns annat som pockar på uppmärksamheten i tonåringars liv. Men mest av allt av egoistiska skäl. Jag fick ha dem hos mig en stund, och det är den finaste morsdags-presenten i världen.
