Jag har dödat en kaktus. Jag vet inte helt om den är död, men den cirka trettio centimeter långa stjälken ligger ned. Ett tag lutade jag den mot väggen, men den har nu glidit ned därifrån och ligger istället mot underlaget krukan står på. Jag har inte vattnat ihjäl kaktusen. Jag har bara inte gett den vatten.
Jag fick den vid ett tillfälle av mina syskon, som sade: ”Den här ska du väl ändå inte kunna ta död på.” Men det kunde jag.
Ibland får jag blombuketter, kanske för något jag gjort eller för att jag fyller år. När jag trycker ner buketten i vasen tänker jag att det inte gör något hur det ser ut. De ska ju ändå dö snart. Och det gör de.
En god vän sade till mig en gång: ”Det är märkligt att du har så många krukväxter när du inte kan ta hand om dem.” Men jag är uppvuxen med att krukväxter liksom är något man ska ha. Så jag försöker. När en krukväxt är halvdöd eller kanske bara ful, plockar jag isär den och sparar en stickling som jag sätter i vatten. Jag sparar också den snustorra jorden för kommande bruk. Eftersom jag inte vattnar har alla krukväxter i min lägenhet torr jord. Enkelt kan jag samla ihop jorden och återanvända den i de krukor vari jag sätter ner sticklingen när det är dags. Det är dock inte alltid det är dags. Även sticklingar kan få för lite vatten och dö.
Folk säger att orkidéer är enkla att ta hand om. Kanske är det därför jag har två. Ingen av dem har blommat på över fyra år, men de står och tjurar i ett fönster utan sol och med elementet under helt avstängt. Jag har hört att det är bra om de står kallt och att det räcker med en skvätt vatten då och då. Sen blommar de som bara den.
Fast det gör inte mina orkidéer. De får förstås ingen skvätt vatten då och då, men kylan sköter jag till fullo. De blommar inte, men är heller inte döda.
Före jul dödade jag ett så kallat palettblad genom att jag tappade en julgranskula på den. Den blev helt knäckt. Men ganska så enkelt lyckades jag återuppliva den. Jag tog bara en liten stickling från växtolycksplatsen. Helt ärligt! Den snyggaste perioden i livet för mina växter är den första månaden när en liten stickling försöker ta sig upp ur min näringsfattiga jord. Då har de ännu inte försökt söka efter solljus som enda näring och verkar nöja sig med några droppar vatten.
Till helgen får jag besök av min bror Arboristen och min syster ”Jag tycker om att odla allt möjligt i växthus”. Då kommer skämten om mina icke-existerande gröna fingrar att hagla. Det blir förmodligen små promenader längs med fönstren för att snygga till växterna i sina krukor och någon av mina syskon kommer att säga något om att min genomskinligt trötta novemberkaktus behöver gödning
Men jag säger inget om att den halvdöda kaktusen gått till sista vilan. Eller att jag precis dödat julgranen.
