I detta sekulariserade Sverige har visst väldigt många plötsligt blivit troende, för tv och sociala medier fylls av folk som gruppdansar till en religiös slagdänga. Och alla verkar tycka att just de har kommit på en annorlunda och crazy grej.
Yrkesgrupp efter yrkesgrupp, även sådana som normalt brukar klaga på att de har alldeles för mycket att göra, visar överraskande upp en helt annan bild. Jo, det är klart att man får ha roligt på arbetsplatsen även om jobbet är stressigt, men det kanske är lite otaktiskt att låta hela världen se? En och annan sur och missunnsam vän av ordning tänker säkert ”Jasså, sånt har de tid med?”
Nu är ju inte jag någon sur och missunnsam vän av ordning. Jag är mest avundsjuk på dansarna. För mig skulle det ta en 40-timmarsvecka att öva in koreografin, rörelser i grupp är min sämsta gren. Aldrig känner jag mig så bortkommen som på ett Friskis & svettis-pass. Och då ska ni veta att jag känner mig bortkommen i ganska många situationer. Att dansa bugg till exempel – MED EN MAN – glöm det! Jag brukar alltid vilja föra. Varför ska männen göra det? De bestämmer väl tillräckligt mycket ändå?
Sådana övningar på dansgolvet brukar sluta med att jag och kavaljeren stretar åt olika håll och när han tycker att jag ska snurra runt så tycker inte jag det. Jag har aldrig fattat hur folk fixar sådant. ”Man känner hur det ska vara”, brukar dansanta vänner säga, men jag känner då rakt ingenting. Jo, jag känner rent trots och mina ben blir som cementpelare så fort jag hör första ackordet i en dansbandslåt.
Men när vi nu ändå talar om att röra sig i rätt riktning – kan vi inte allihop komma överens om att när vi går in i en affär som apoteket, där man tar en nummerlapp, så står vi inte kvar vid nummerautomaten! På den kvadratmeter dit alla måste gå för att få ett könummer står det alltid någon jäkel som redan har tagit sin lapp och inte orkat pallra sig därifrån. När man då tvingas tränga sig på kan man nästan se vederbörandes virusbollar dansa emot sig i en vild polka.
Nu menar kanske ni att man kan säga till personen istället för att gå för nära? Jo, men jag tycker att det känns lite obekvämt att tillrättavisa okända människor (så där ute i verkligheten – här i spalten går det bra) och brukar därför spak som ett får istället välja virusbollarna.
Nu ska jag snart sluta, bara ett litet gnäll till: När vi möter eller går förbi varandra på trottoaren är det för en del så väldigt svårt att ta ett steg åt sidan. De stövlar på som om de aldrig har hört talas om det där att – vad hette det nu igen – hålla avstånd! Jag läste att Agnes Wold, den debattglada professorn i klinisk bakteriologi, brukar hålla andan i sådana lägen. Sedan dess gör jag det också. Och varje gång får jag nästan panik när jag tänker på hur hemskt det skulle vara att verkligen inte kunna få luft. Det känns inte som att jag skulle klara mig utan nytt syre i mer än några sekunder.
Få hit det där vaccinet nu.
