Nu har det snart gått två veckor efter hemkomsten från det stora landet i väster och jetlagen börjar lägga sig.
Eftersom vi tillbringade mer än tre veckor i USA, hann vi med att träffa både pratsamma, bullriga, skrytiga, högljudda, lata, trevliga, sympatiska och vänliga amerikaner. Vi pratade om ungefär samma saker som vi gör i Sverige. Att allt blivit så dyrt, att familjen Johansson/the Joneses har flyttat och att faster Bertha snart kommer att få en ny höft.
Vi spenderade tid i både New Jersey och New York, där det var rena högsommarvärmen, säkert 86 grader. Farenheit, alltså. I Celcius blir det ungefär 30 grader. Jag gjorde misstaget att ta en timmas löptur i värmen längs med en ganska så trafikerad gata i Maywood, New Jersey. Amerikanska trottoarer är varken asfalterade eller släta, utan byggda med rektangulära cementplattor. Då varje husägare måste ta hand om sin egen lilla plätt trottoar utanför huset och trädrötter ibland trycker upp cementplattorna ur sina hålor, finns det en risk för ”trip hazards”. Där kan en svettig svensk snubbla och skada sig. Å ena sidan är det då möjligt att stämma husägaren för skadan. Å andra sidan är det bättre att försöka låta bli att snubbla.
Sen var det ju det där med amerikaner och deras icke-existerande frukost. Om det ändå blev något i matväg på morgonen kunde det målet bestå av söta veteflingor med torkade regnbågsfärgade ännu sötare marshmallows. Serverat med mjölk. Eller varför inte en donut och kaffe? Misstaget med en stekhet entimmaslöpning blev större efter en frukost på chokladglaserad donut med vaniljkräm. På så sätt blev det inte bara en trip hazard att springa längs huvudleden, utan även en shit hazard.
Varför har inte USA infört metersystemet? Detta gjorde det svårt för mig att veta hur mycket färdig black bean salad i en liten plastburk som räckte till lunch. One pound or maybe two? Hur skulle jag kunna veta det?
Då många amerikaner hellre förflyttar sig med bil än kollektivtrafik, blev vi ofta skjutsade härs och tvärs med bil. Det ska erkännas att alla dessa automatväxlade bilar inte alltid framfördes av lugna, säkra och trygga förare. Flera av dem använde tutan och rösten mer än backspegeln och bromsen. Om någon funderar på hastighet skulle jag gissa på 80. Miles per hour alltså, ca 130 km i timman.
Jag hängde bra med i alla diskussioner på engelska. Jag kunde berätta att olivolja och apelsinjuice blivit mycket dyrare på senaste tiden och att mina barn flyttat hemifrån för längesen, men hur långt det är till Jersey Shore hade jag ingen aning om. Speciellt inte i miles.
How much is one cup of sugar? Three ounces of cinnamon? A stick of butter?
Eller när jag skulle köpa tyg på det fashionabla Mood i New York City. ”How many yards, m´am?”
WTF???
