Det var en himla final på semestern i år.
Som för att markera skiftet mellan frihet och jobb, slog blixten ner nära vårt hus, spänning slog ut genom en eldosa rakt in i min fot och satte samtidigt igång en mobiltelefon som inte gått att starta på ett år.
Sen fick vi covid. Igen. Bara ganska exakt räknat tre veckor och tre dagar sen vi blev friska från det förra gången.
Om man vill göra statistik av det innebär det att vi varit sjuka 64,5 procent av sommaren. Eller 10 procent av det här året.
Lagom till augustis nystart är vi totalt utslagna och allt vi äter smakar saltat papper. Och Darling som aldrig är sjuk, eller har en sjukdag varannat decennium, ligger som en sövd elefant i sängen. Dag ut och dag in.
Det är förfärligt. Det har inte varit så här förfärligt, sen sist det var så här förfärligt. Vilket är ganska nyss.
Först efter tolv dagar stapplar vi runt lite försiktigt i trädgården och ser effekten av covid-nedslaget.
Det är förödande.
Allt har växt igen. Allt.
Kaprifolen är stor som ett monster. Ogräs har växt för vattenfallet i dammen som istället för att porla skönt, droppar med en enstaka sorglig droppe, rakt ner i en illgrön algmassa.
Grusgången är en odlingsyta för allt som kan sätta frö. Allt. Inklusive små, små björkar.
Vi har en liten björkdunge i vardande i grusgången.
Det finns bara ett ord för det.
Förfall.
Och det är bara trädgården. Inne växer oöppnade kuvert, dammtussar, extrakilon, allmän hopplöshet och tomheten i kylskåpet.
”Det kommer ALDRIG gå över, den här gången!” säger jag övertygat till Darling där han elefantsover bort ännu en eftermiddag.
Men, så händer det märkliga.
”Jag har nått min nollpunkt!” säger Darling plötsligt en dag med klara ögon.
Och nu ska vi leva ett NYTT liv, kommer han fram till.
Jag, som fortfarande är en elefant – tung, trött och omöjlig att lyfta från soffan, blir inspirerad av Darlings nyväckta frälsning och ligger där i soffan och gör ett utkast till ett nytt liv. Och inte långt därefter, så kommer en solig söndag med luft som känns lite klarare. Himlen är full av kanadagäss som kommit på att de bara MÅSTE NÅGONSTANS.
De är så många där uppe på himlen, så de lämnar ett litet skuggspel på gräsmattan.
Och vi ligger i rottingsoffan i uterummet och vilar in söndagen och känner av nåt nytt.
Som om vi också helt plötsligt SKA NÅGONSTANS.
Uppåt. Utåt. Framåt.
Och vi småpratar och kommer plötsligt att tänka på hur härligt det var förr när man fick sitt schema till skolstarten.
Historia 9.15. Rast 10.00
Och vi minns hur roligt det var att färglägga de där rutorna och jag blir så inspirerad så jag bestämmer mig för att rita ett nytt schema.
Och helt plötsligt känner vi hur roligt det är att få fylla de där utrymmet, som kallas liv, igen.
11.00 Städa friggeboden. 12.00 Rast.
Jag ser rasten framför mig, färglagd rosa i mitt inre och schemalagd vid de vajande solrosorna i köksträdgården.
Och jag känner att vi lämnat något bakom oss.
Ibland behöver man faktiskt nå sin nollpunkt. För att sen sakta stiga uppåt igen.
