Jag undrar om de inte gjorde tanterna tuffare förr.
De som föddes en gång för länge sen, på 40-talet. De som vet att spara på nästan allt, för det kan behövas. Som klämmer ur det sista på tandkrämstuben. Som lappar och lagar. Lärt sig leva med lite, för att kunna klara mycket.
Som varit med om allt, och ändå klarat det på nåt vis.
Som Mamma, som liksom är av ett alldeles speciellt virke.
Hon orkar när hon egentligen inte orkar. Är rädd för nästan ingenting – där hon bor mitt ute i stora skogen med rävar, nån enstaka varg, ett stort mörker och de förgångnas spöken alldeles intill.
Men kanske är det så att den som är van vid vargar, inte är rädd.
Hon är till och med vän med döden.
Men så är det ju den där infektionen, och smärtan i höften, och nån infektion till.
För att inte tala om själen. Allt det som en själ får vara med om under 80 år.
Och då kan det kännas lite jobbigt med de där vargarna intill.
I alla fall för en dotter.
Kanske är det därför det känns så extra skönt när hon kommer och hälsar på, där från obygden, och man får boa in henne lite i gästrummet. Pyssla om henne lite.
Hon stapplar lite åt höger ibland, hör dåligt på både vänster och höger.
Glömmer ibland nåt litet, för att hon försöker komma ihåg allt.
Och jag försöker förmana lite: ”Nu när du har en infektion, ska du inte göra ett ärende mindre, och köra direkt hem sen istället?”
Eller när hon glatt sitter och pratar och det drar mot småtimmarna och jag säger lite försiktigt: ”Du kanske ska gå och lägga dig nu… Du har ju faktiskt tagit starka värktabletter och behöver sova.”
Nej. Det går inte hem.
”Jag kan ta hand om mig själv!” säger hon då.
Det går inte att vara Mamma åt en Mamma. Särskilt inte en som är van vid vargar, det stora mörkret mitt ute i skogen och är vän med döden.
Och de där tanterna man vuxit upp med, som åldersmässigt inte alls var tanter då, men som blev mitt livs tanter. De där som troget stod och tog emot röstsedlarna på valdagen, hon som var gift med en ungdomskompis till Pappa och alltid säger hej. De där ansiktena man alltid brukar se på stan. Vad man saknar dem, när man plötsligt inte ser dem där längre.
De hör ju till.
Som tanterna som med stadiga steg går i och badar i havets vågor om somrarna. I kulörta baddräkter. Inte alls i Bianca Ingrossos stil.
De går i. De går ur. Som om de var del av ett tidvatten. En urkraft. Något, någon att lita på.
Och när jag står där lite harigt vid strandkanten med tång runt tårna och tittar ner i det brunfärgade vattnet så känns det så skönt att fråga dem:
”Hur var vattnet där ute? Var där några maneter?”
Och så får jag ett tryggt och stadigt svar. Från någon, några som varit före. Som redan vet hur det är. Att leva. Åldras. Växa. Förlora. Vinna. Ha tappat allt hoppet, och ändå orka igen.
Nån som vet att det kan vara för tungt att leva ibland, men att det ljusnar igen.
”När du kommer lite längre ut så är vattnet mycket klarare,” får jag till svar.
Från någon som varit före.
Och det känns så tryggt att de finns där.
