Japp, det var Thore Skogman som sjöng så en gång i tiden – och de ord han skaldade är visserligen sanna, men han glömde den vanligaste kategorin: vi som är vare sig eller. Alltså inte panka, men som ändå måste vara försiktiga med hur vi hanterar våra surt förvärvade slantar.
De flesta av oss, som har några småslantar kvar i slutet av månaden, sparar dessa för oförutsedda händelser. Tänk om frysen går sönder! Själv fryser jag till is av blotta tanken på en sådan utgift. Kanske jag därmed borde kunna stå i givakt i det utrymme vid kylen som blev fritt när frysen åkte ut och då inte längre behöva köpa en ny frys?
Fast denna idé håller inte. Behöver jag inte drabbas av utgiften, tinar jag genast upp och då måste jag omedelbart köpa den där frysen i alla fall. Varvid jag fryser till is av skräck – och så vidare.
Det påminner om Sisyfos, ni vet den där grabben som i dödsriket var tvungen att rulla en sten upp för en brant kulle och alltid slant vid toppen, så att det bara var att börja om igen.
Jämförelsen haltar, men stämmer så väl med övriga delar av kåsörens liv, att den inte kan undvikas.
I alla fall kan man ibland undra vems pengar som är vems i detta digitaliserade samhälle. Kontanter är mer eller mindre glömda, allt är en sifferrad i en app på din ifån.
Det är banken som har makten över denna sifferrad, inte du.
I kåsörfamiljens lilla fuktiga hus på den vackra ön Madeira, ute i Atlanten, behöver det renoveras.
Klinkergolvet på den övre terrassen håller efter alla år inte riktigt tätt och ibland droppar det ned vatten i den korridor som löper bakom husets boendeutrymmen. Ingen större fara, då det inte finns en enda träbit i husets konstruktion. Allt är sten.
Men så trevligt är det inte, så kåsören funderar på att lägga om och täta ordentligt.
När det står ”funderar på att lägga om” betyder det inte att kåsören skulle anstränga sig för att göra det själv.
Men i den lilla fattiga byn finns det goda grannar som gärna skulle fixa läckaget.
Det är nu som funderingarna på huruvida det skulle vara möjligt att finansiera klickar in; pengarna kanske kan skrapas ihop, men sedan då?
För att förklara funderingarna kring detta ska kåsören berätta en historia ur sitt eget liv.
För några år sedan ville kåsören med fru hjälpa en kvinnlig god vän, utanför landets gränser, med en summa pengar som vi kunde avvara till en kamrat i nöd. Det handlade sannerligen inte om någon förmögenhet.
Allt borde vara enkelt att åstadkomma, bara att föra över via internetbanken.
Det tog tio minuter innan banken hörde av sig.
”Tyvärr kan vi inte genomföra transaktionen.”
”Varför i hela friden då”, undrade kåsören.
”Vi är övertygade om att du är utsatt för ett romansbedrägeri” blev svaret.
Romansbedrägeri? Moi??? Tillåt mig att skratta. Skrattade halvt ihjäl sig gjorde i alla fall kåsörens fru, som vet att landets värsta träbock inte kan utsättas för ett sådant.
Inga förklaringar hjälpte och vännen fick vara utan hjälp, till nästa gång vi träffades.
Hur ska det då gå att betala hantverkare på Madeira? Det skulle innebära en betydligt större överföring.
Det får fortsätta att läcka. Annars blir kåsören misstänkt för att vara utsatt för ett cementbedrägeri.
