I samband med premiären för hummerfisket för några år sedan så passade jag på att sätta foten mellan en 11 meter lång båt och kajen precis när vi lade till. Det visade sig att min fot var den svagaste av dessa tre parter och det blev till att åka till akuten för 17 stygn på undersidan av foten.
Sedan följde en intensiv period av smärthantering och rehabilitering och vid ett av dessa tillfällen var jag nere i Halmstad på specialistavdelningen för bland annat korkskallar som jag. I väntrummet satt förutom jag själv en dam av en något äldre modell. Jag tyckte att det var något bekant över henne och jag sneglade lite i smyg för att försöka väcka delen av hjärnan som hanterar minnen till liv. Mitt sneglande gick dock inte obemärkt förbi för plötsligt lyfte damen blicken, fokuserade på mig och sade ”jag känner igen dig också”.
En kavalkad av minnen sköljde över mig när jag hörde hennes röst och kom på vem det var. Doften av tång, hav och salt smekte mina sinnen. Det var som att smäktande ballader av Tone Norum och Tommy Nilsson plötsligt utgjorde bakgrundsmusik i vårt väntrum och förkunnade att ”Maybe were about to fall in love”. Och när man blundade befann man sig plötsligt i en sommar där Stefan Edberg spelade serve/volley-tennis, arkadspelen på Skrea Camping nästan spelades sönder och man drack Pripps Blå på kvällarna på Netas berg bara för att det var den enda sorten som raggarna sålde.
Hon fanns där dag som natt, damen i mitt väntrum. Hon var drottningen av Skrea Strand i slutet på 80-talet. Hon sålde Banana Skids och Jenka till oss på dagarna och sade till oss att gå hem sent på kvällarna.
Mittemot mig satt Birgit, som i ”Birgits kiosk”.
Jag vet inte om hon bara gjorde ett rimligt antagande att snubben mittemot henne tillhörde den generation i Falkenberg som hade en reell koppling till henne eller om hon verkligen kände igen mig, men egentligen spelade det ingen roll. Vi satt i 20 minuter och pratade gamla minnen och jag kände hur hon levde upp och hur ögonen glimrade till när jag förklarade hur viktig hon hade varit för oss unga som hängde nere på stranden. Precis som alla nattvandrare och fritidsledare utgjorde hon en fast punkt i tillvaron. De personerna var för vår generation oerhört viktiga under de här åren.
Vi var i slutet av 80-talet ett gäng som tillhörde de brådmogna, nyfikna, lite nervösa tonåringarna som inte bara kunde sitta still. En kortare omskrivning för adjektiven ovan skulle kunna vara att vi helt enkelt var ett gäng skitungar. Birgit, fritidsledarna, nattvandrarna fungerade lite som en övervakningskamera med empati när vi var ute och testade våra gränser. Tack.
Hon hade ont Birgit, något jäkla skit med benet som inte ville ge med sig, och när vi skildes åt gav vi varandra en lång kram.
Birgit, jag hoppas att du hänger med än och att benet blivit bra. Det var fantastiskt trevligt att få träffa dig och jag och många med mig är oerhört tacksamma för den roll du spelat under vår uppväxt.
Avslutningsvis vill jag önska alla en skön sommar. Och vad kan vara bättre än att avnjuta den genom att bläddra i en go bok som utspelar sig i Falkenbergsmiljö. Missa inte att köpa Alex Bennhedens debutroman ”Ladan brann och morsan dansade till Ricky Martin”.
