Får jag be om största, möjliga tyssstnad… Aaaah vad skönt det är med tystnad, och vad sällsynt den är. Därför bör den ses som en delikatess. Lite som blomkålssvamp! Vi borde alla söka den lite oftare. Unna oss lite tystnad.
Jag har alltid störts av ljud jag inte valt själv och det är omöjligt att gömma sig från dem alla. Musik kommer spelas, människor kommer prata, trafiken kommer låta och maskiner kommer bullra. Somliga, däribland jag, blir helt dränerade av allt som låter.
F. tb., alltså före tunnelbygget, som pågår i Varberg inleddes, så var min arbetsplats en lugn och harmonisk plats. Ibland kom ett båttut från hamnen, någon lastbil susade förbi ute på vägen och en annan pep när den backade in mot en närliggande lastbrygga. Vi satt på vårt kontor, lyssnade på bra musik och samtalade i normal samtalston. Det var en lycklig tid!
Nu, u. tb., under tunnelbygget, är det fullständigt nedbrytande att jobba på mitt jobb. Helt plötsligt ligger kontoret så gott som i det jäkla tågtråget! Det sprängs. Det piper. Det svischar förbi tusen tunga lastbilar på vägen och det ränner nyfikna gubbar utanför fönstren stup i kvarten. Gubbarna låter ärligt talat ingenting men det sista jag och min ofokuserade hjärna behöver är ännu en distraktion som fladdrar i ögonvrån. Eller, gubbarna fladdrar väl inte direkt, men de rör sig på ett störigt sätt. Liksom gubbigt.
I julas fick jag ett par oväsenreducerande hörlurar. De funkar jättebra, förutom att personer som vill prata med mig måste örfila mig för att jag ska uppmärksamma dem. Det är svårt att samarbeta när en samarbetspartner inte är kontaktbar, så lurarna är tyvärr inte en optimal lösning för någon inblandad. Jag gnäller fortfarande.
När det har varit en händelserik dag för tunnelbyggarna är jag fullständigt ljudmattad (utmattad p.g.a. för mycket ljud) när jag kommer hem. Då måste jag gråta lite, krama min familj, skälla på min familj, komma på att de är oskyldiga och sedan söka tystnaden någonstans, en liten stund. I trädgården, på dass, i källaren. Vart jag än kan finna den, den läkande tystnaden. Sakta blir jag människa igen, ungefär lagom till att familjen gått och knoppat. Det är så skönt att vara vaken när alla andra sover. Allt är knäpptyst och de enda ljud som hörs är de jag själv gör. Då kan jag vila.
Det finns dock två sorters tystnad som gör mig illa till mods. Obekväm tystnad i trevande samtal, och tystnaden som vittnar om att min yngste son håller på med något fuffens. Till exempel länsar godisskåpet eller ristar in huvudfotingar i naturlig storlek i dörrarna på vår finaste teakskänk.
Vi kanske kan göra gemensamma förberedelser inför nästa vecka? Om vi alla rasar av oss, tjötar färdigt och väsnas klart nu under helgen, så kan vi ha det ovanligt tyst på jobbet i veckan som kommer! Vi lättdistraherade, ljudkänsliga människor kommer kunna vara så produktiva att vi kan vara lediga fram till jul. Skönt för alla, tänk vad ni kan låta när vi andra tar igen oss i jordkällaren.
