När man tappat bort halva sommaren till en envis luftrörskatarr, tål man inte höra nåt om jordens vridning.
”Men det var så vackert förstår du,” säger Darling och citerar det han hört på radion. ”Sakta tar man in att sommaren vrider sig runt sin axel och har nått sin kulmen.”
”Tyst!” säger jag. Man är inte så stor i själen när halva sommaren gått förlorad. Men räddningen finns – några semesterveckor till. Och då kör vi söderut.
Vi åker förbi kullar med betande kor och röd vallmo i dikeskanten. Vi öppnar bilrutorna och leker cabriolet. Släpper in de där dansande kullarna med ett vinddrag rakt in i bilen.
”Det är som i filmen Ett rum med utsikt,” säger jag till Darling. ”Då när de precis ska kyssa varann i sädesfältet fyllt med vallmo.”
Snart har vi glömt allt där hemma och lagom tills vi äter fyrarätters på hotellet, har vi ingen ostädad friggebod i medvetandet längre. Istället har vi nåt viktigare. Vi har varandra.
Sen sitter vi där i skymningen med en fransk chanson slingrandes runt i hotellet, tittar ut och ser en perfekt, helrund, gul måne som liksom ligger som en solmogen aprikos precis på toppen av en kulle.
Den känns så nära så man skulle kunna plocka den. Och jag tror vi gör det.
För vi går och lägger oss med en helt ny smak på livet.
Sommaren vrider sig inte alls runt sin axel. Den är helt ny varje dag när man väl börjat få semester. Och efter att ha somnat under en solmogen aprikos, får vi solmogna tomater till frukost. De är så goda så Darling frågar hur de tillagat dem. ”De har ju inte gjort nåt alls!” förklarar jag. ”Det är bara så tomater ska smaka.”
Vi dåsar på den solvarma innergården, full med blommor och fjärilar och utsikt över kullar och backar.
”Du kan få sitta här, så får du min utsikt,” säger Darling plötsligt och jag tänker igen att det är som i ”Ett rum med utsikt”. Då när sekelskiftesdamerna fått ett rum utan utsikt i Florens och artiga engelsmän, erbjuder dem sin.
Jag är som i en film. Fast bättre. För det är verkligt.
Att vi sen kör vilse några timmar senare, och att jag bryter ihop för att jag inte får lunch i tid, är en annan film. Den hänger inte ihop med den här.
För den här är så perfekt så när vi kommer hem har vi som en rymd av ro med oss. Och vi badar i poolen och tar det lugnt. Jag binder upp tomater medan solen värmer. Och jag kommer att tänka på nåt som Darling sa innan vi åkte; att det tog åtta dagar, enligt en forskare, att varva ner på semestern.
Och där jag står, dagvill, för jag vet inte om det är torsdag eller måndag, så känner jag ändå att det har nog gått åtta dagar. För jag känner att jag just gått in i oändligheten.
Sen slipar sommaren oss mjuka, dag för dag, som om vi var stenar vid vatten och när Darling några dagar senare säger: ”Nu får vi kanske börja planera för nästa vecka är sista semesterveckan,” svarar jag: ”Sista?” Som om jag inte förstod svenska.
Och om nån frågar vad vi gjorde på vår semester, så skulle jag nog svara att jag band upp tomater, och att vi var tillsammans, i oändligheten.
