Det sägs ju att sommaren är ett meteorologiskt tillstånd, som börjar när dygnsmedeltemperaturen är tio grader eller högre fem dagar i rad. Men jag börjar mer och mer tro att sommar är ett mer avancerat tillstånd än så. Inte ett meteorologiskt tillstånd, utan ett mentalt tillstånd. Som börjar olika hos alla människor, och infinner sig vid den perfekta mixen av värme, fläderblomsdoft, en vecka ledigt och minst fem salta dopp.
Darling, som har bott i Västernorrland, påstår att det är sommar när det strilregnar och är 13 grader varmt (kallt). ”Jo det är sommar då!” envisas han, och det meteorologiska institutet håller otrolig nog med.
Men jag hävdar bestämt – det är inte sommar.
Darling hade i alla fall riktig sommar när han åkte till Stockholm i helgen.
Lyrisk ringde han hem och berättade om båtturen han gjort längs innerskärgården. Kobbar, friska vindar, sol, Djurgården och all grönska, allt vatten.
Han hade det underbart! Han var hög på vattenblänk och solglitter. Han lät som en sommarvind. Mer från medelhavet än Västernorrland.
”Men vad härligt! Så ni har fint väder alltså?” sa jag och tittade ut på strilregnet som piskade trädgården på ett oskönt vis.
”Ja! Har inte ni det?” fortsatte han.
”Nä,” sa jag. ”Så jag tänkte passa på att döda mördarsniglarna nu när det ändå regnar.”
Sa jag. Som ett offerlamm. Inte alls som en sommarvind.
Så när regnet dragit förbi, klär jag på mig min mest heltäckande myggoutfit, och går ut för att och klippa sniglar och plantera blommor.
150 räknar jag till. Sniglar. Inte blommor. Det är inte mental sommar.
Sen planterar jag vallmo medan skymningen lägger sig och jag känner mig lite ynklig och ensam, sådär så när jag tittar lite snabbt på snigelgiftet ”Snigel-Effekt”, som står bredvid, läser jag ”Singel-effekt”.
Så ensam känner jag mig.
Plötsligt hör jag hur det prasslar i snåret snett bakom plommonträdet. Först blir jag lite rädd, så mörkt är det, men sen inser jag att det är grannen P.
”Hej där i mörkret!” säger jag. ”Är du också ute och jobbar i trädgården?”
”Nja… Du gör ju nåt trevligt!” säger hon när hon ser mig med alla blommorna. ”Jag plockar sniglar,” fortsätter hon med ett plågat uttryck i ansiktet.
”Det har jag med gjort! 150 stycken!” säger jag glatt.
Och plötsligt känns det lite mindre hemskt, lite mindre ynkligt. Som en snigeleffekt, fast på ett positivt sätt.
Och vi småpratar lite där i kvällsdunklet. Och hon får lite Snigeleffekt av mig. Sen går jag in och ringer mamma.
”Alla dessa sniglar!” Suckar hon direkt. ”Jag vet inte hur många jag dödat!”
Och så suckar vi lite tillsammans. Över vädret. Sniglarna. Sommaren. Som liksom inte kommit än. Inte mentalt. Inte just då.
Men vem vet.
Imorgon kanske man vaknar med en sydostlig vind, som för med sig en doft av hav, sälta och tång direkt från havet. Något varmare, ljusare.
Och själen fylls av fläderblomsdoft och all världens frihet.
Och man känner sig lätt som en sommarvind i själen.
Och det mentala tillståndet som kallas sommar, är här.
